Holiday
Kanske ser jag dig ikväll med din nya tjej. Det känns okej.
Oh oh våren har jag kastat bort nu
Det är våren 2013 och det känns som att jag lever i framtiden. På tisdagmorgonen den 24 april går jag och färgar håret. Blont, ljust, ask. Bara gör det, jag litar på er säger jag till frisören. Jag stänger av för jag är så trött och jag har gråtit nån timme i sträck, så jag sitter där apatisk och tittar på frisörens händer som rör sig vant genom mitt långa slitna hår. Inga tankar tänks. Känslan av att långsamt falla ner i en djup avgrund. Jag håller mig fast i kanterna men jag är för svag, det går inte. Så jag faller, neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer. Mitt skrik ekar i avgrunden!
Fast det är bara känslan. Egentligen sitter jag i en frisörstol och klockan är 10.30 tisdagen den 24 april.
jag kuggar aldrig
Du satt på stränder när jag tog mig fram genom snöstormar
Jag älskar hur våren ter sig. Plötsligt är den här och inte bara i luften, i träden, i blommorna, utan i människorna. Nästan lamslagna av njutning sitter de intill husväggarna vid nytorget. Vi blundar du och jag, en kort stund och sedan ler du mot mig. Det är svårt att se hur du mår när du har solglasögon, för leenden och humör behöver inte hänga ihop. Dina ögon ljuger inte på samma sätt som munnen. Idag känns det faktiskt bättre, säger du.
Kanske vågar jag tro på det leendet.
Fast du varit i solen i hela vintern är du lika glad som jag över att sitta i den. Njuta av den. Lamslås av den.
Natten är inte så svår
På sms bjuder han in mig till sig. Jag står på en nattklubb och har egentligen bara väntat på detta hela kvällen. Helt plötsligt känns det viktigt att nyktra till, och jag ger bort det sista av min öl till en kompis som står bredvid. Vi dansar på det trånga avlånga utrymmet som är dansgolv i den här lokalen. Jag vet inte vad som händer runt mig, jag vet bara att det stormar i mig. Som att all kolsyra i ölen jag druckit ikväll helt plötsligt släpps ut i musklerna. Speciellt kittlande över hjärtat.
Så flänger jag mig ut ur klubben, bort från dansgolvet, till garderobskön där jag diskret försöker tränga mig fram.
”Kom hit.” Skriver han på sms.
”Inte sen. Nu”
Jag är lätt, han har mig. Plötsligt vet jag inte om berusningen jag känner beror på alkohol eller nervositet eller kanske kåthet. Jag flyger över Stockholms torra vårgator, förbi dansens hus och över Norra Bantorget. Jag sjunger med i musiken jag lyssnar på, högt. Männen som går förbi stirrar på mig, kvinnorna som går förbi stirrar de med. Ikväll känner jag mig stor, som en jätte. I ett enda stort jätte-kliv tar jag mig från centralstationen till rådmansgatan. Så små husen är, så små människorna är, ikväll är tegnerlunden inte större än en knappnål. Pip, pip, pip, piiip låter det när jag slår in portkoden som tydligen har slutat fungera för kvällen. Pip, piiiip ekar det i mitt huvud. Pip pip pip i min hjärna som tydligen har slutat fungera för kvällen.
Minnet av dig, eller oss
På jobbet har vi en hylla med crumpled city maps, som det heter, bakom disken. Det är kartor som är tryckta på ett tygstycke som tål vatten, och tygstycket/kartan kan man skrynkla ihop i väskan. Det är kartor över storstäder.
Städer vi varit i. Amsterdam. London. Prag. Berlin. Hamburg. Köpenhamn. Paris.
Och i varje stad har vi legat med varandra. I varje stad har dina läppar vandrat över min nakna kropp, undersökt varje vrå om och om igen. På en tolalett på en bögbar i Berlin. I ett snett hotellrum i Paris. I en alldeles för smal säng i London.
Du grät när du såg på mig. Det var en utomhusklubb i Berlin sommaren 2010 och vi var fulla och du såg på mig och viskade att jag älskar dig agnes. Sedan grät du och jag kysste dina våta kinder.
I Wien åkte vi spårvagn hem från vingårdarna och helt plötsligt var du tvungen att gå av. Sen spydde du rakt ut i hållplatsen och jag stod brevid skakandes. Högst upp eiffeltornet skrattade vi och kysstes och tog pussbilder. En annan turist tog en bild på oss när vi står och håller om varandra och vi ser sådär vidrigt förälskade ut som man bara kan göra när man är i Paris och är klycshig och är sådär vidrigt förälskad.
Vi ville bara ligga med varandra hela tiden. I Hamburg gjorde vi det så fort vi fick chansen. Vår säng gnisslade något fruktansvärt och det var lyhört men vi var tvungna. Så nära så nära varandra som möjligt. Jag kom alltid med dig. Vi kom samtidigt. Jag kom på toaletten på hostel Aloha i Berlin. Vi låg i en park precis intill kastienallee på eftermiddagen och du viskade saker du ville göra med mig och om det inte hade varit så mycket människor hade jag slitat av dig dina kläder. Jag åtrådde dig, jämt, jämt jämt. Din beröring, dina händer över min mage över min kind åh det fick mig att skaka.
Sen skrattade vi. Vi hade ett eget språk. I Budapest på barer. Allt pratade vi om, vi förstod varandra. Ibland behövde vi inte ens säga ett ord och vi förstod ändå. Livet den sommaren var så lätt, så fantastiskt, så lyckligt.
Jag tänker inte på det ofta, nästan aldrig faktiskt. Men de där kartorna som jag har bakom ryggen på jobbet påminner mig. Tänk om du är mitt livs kärlek. Ibland skrattar jag åt den tanken. Ibland gråter jag åt den tanken.
det bästa i tillvaron är att vara över dig.
Mina vänner vet inte om att jag är livrädd.
Kanske förstår de det, kanske syns det bakom allt mitt kärleksfrosseri. Det är inte meningen att jag ska vara rädd! Jag ska kasta mig ut! Kasta mig in! Falla handlöst skoningslöst in i kärleksfyllan. Dimman. Kärleksslagsmålet. En rak höger ska jag ta emot, nej matad med slag ska jag bli, och bara le. Ta emot. Tacka. Låta det ske. Kanske rentav njuta av det.
Det är borta hos mig. Jag skyddar mig nu, värjer mig med osynliga sköldar. Värjer mig med cynism.
Tänker tråkiga tankar, slår bort känslor, förminskar känslor. Aldrig förr har jag gjort det.
Alltid förr har jag fallit så fruktansvärt hårt och snabbt och pladask. Krasch.
Och att bli lämnad. Att tvingas komma över någon. Att tvinga sig själv till att sluta vara kär, eller i den mån det nu går. Att inte kunna stiga upp på morgonen av sorg. Att kräkas av sorg. Att ligga på golvet och inte kunna andas för att ens närmaste mest älskade bästa person lämnar en. Att känna känslan av att han vill inte vara med dig, han vill inte kyssa dig längre. Att känna på svartsjuka som äter upp alla andra känslor alla andra tankar i en. Att gå vidare när det inte går att går vidare. Känslan av död och evigt mörker. Gråt när man vaknar gråt på lunchrasten på jobbet gråt när man somnar. Åh helvete, satan, jag orkar inte. Det går inte igen, aldrig igen. Nästa gång kommer jag kanske inte ta mig upp. Och även om man gör det, tar sig upp, för det måste man ju. Människans överlevnadsinstinkt är nästintill övernaturligt stark.
Även om man gör det så är det kanske inte värt allt lidande. Så mycket lidande för så lite tid i någons armar i någons hjärta. Allt lidande för lite pirr i magen. För lite kyssar.
Men alla dessa känslor hör inte hemma hos mig. Min längtan efter lite kyssar lite armar lite hjärta är, om inte större, så i alla fall lika stor som min rädsla över att älska och vara kär och falla. Handlöst.
Mår inte sådär längre
I tegnerlunden springer kaninerna på natten. Jag ser deras skuggor. Förundran i att de bor där, precis intill drottninggatan. Sveavägen. Rådmansgatan. På gatan ligger en röd seven eleven mugg. De har färg för singlar och för upptagna. Är man singel får man grön är man upptagen får man röd.
Precis som lamporna vid övergångsstället. Rött, stanna, grönt gå. Go! Kör!
Det finns ingen mugg för mellanläget. Den gula lampan. Finns det ord för mellanläget? Hur formuleras det? I mitt huvud valsar orden runt varandra för att försöka förklara den mugg som inte finns. Den där osynliga gula muggen som inte var nödvändig.
Jag ser dig i köket och vågar inte se dig. Men prata kan jag och gör jag, i ofullständiga meningar som jag sedan går och grämer mig över. Valsar orden i dig med? Tänker du någonsin på mellanläget?
Jag går förbi en rödvinsspya och mår illa. Jag tittar på breaking bad där de skär upp en killes hals med en brevkniv och jag mår illa. Jag tänker på dig och mår illa. Kanske är jag kär i dig sjunger Jens Lekman. Våren kommer nu säger de på tv nyheterna. Men varför är det fortfarande så jävla kallt?
SKRIV!
Våren kommer aldrig hit igen
Mina steg är så lätta. Jag blir yr när jag kliver ur din säng, naken. Med väldigt lätta, nakna steg går jag över mattan till badrummet. Fast det är så tidigt är det redan ljust, ett dovt vitt ljus i hela rummet. Utanför tvekar våren. Jag orkar inte svära över att det aldrig blir varmt. Orkar inte tänka på körsbärsträden som aldrig börjar blomma. Skinnjackan värmer inte i kylan som möter mig när jag stiger ut ur din port. Men det rör mig inte.
Lätt sinne och lätta steg. Är det du? eller är det kanske den tvekande men ändå stundande våren?
Att bli ett år äldre
Jag tänker att jag alltid sett på världen som jag ser på den nu, just nu genom mina 21-åriga ögon. Tankarna som vandrar i mig, de är uppbyggda på samma sätt som för 5 år sedan. 10 år sedan. Förändras de? Förändras jag?
Det gör jag ju. Snabbt i perioder och långsamt i andra. Är det därför vi inte är tillsammans längre? Är det därför det inte funkade? Inte höll? Är det därför ens äldsta närmaste vänner plötsligt en dag är ointressanta?
Förändringen som kommer med födelsedagar och år. Tårar, skratt och bråk och allt det där jävla vardagliga. När slutar förändringen inuti en? Gör den någonsin det? Ibland känns det som att jag stannade för längesen, ibland som att jag aldrig stannar.
tyst i huset ännu en dag av brutna löften och för ont om tid
Idag blir jag 21. Eller idag är jag 21.
Det känns fantastiskt. Vill lämna 20-året bakom mig, ett år av dekadens. Fylla. Hjärtesorg.
Fast så kanske varje år är?
