toujours

Det började så bra. Underbart är kort sa Povel Ramel.

Jag vet inte riktigt vad jag ville skriva här. Kanske att våra flanell skjortor klibbade fast i våra svettiga ryggar när vi sprang från gymmet till bussen. Att det var ljust ute klockan sju. Att jag inte kommer orka springa imorgon, om boken som ska vara utläst och nerskriven om känslor som göms djupt ner i maggropen. Om att drömma om youtube klipp (http://www.youtube.com/watch?v=he5fpsmH_2g)

Han blir så irriterad på henne. Desto mer irriterad han blir desto mer irriterar hon, för hon vet inget annat längre. På så sätt får hon uppmärksamheten, hans uppmärksamhet. Det är en spiral, han himlar med ögonen suckar och hon blir mer envis. Hon sugs ner och snart minns hon inte hur det var innan, fanns det ens något innan?

Jag hade bara min svarta jeansjacka utanpå skjortan. Det var varmt, det hade varit vår länge så man tänkte inte på det längre. Kanske hade det inte ens varit någon vinter. Det var inget konstigt att kunna gå ut i converse och jeansjacka. Gräset var grönt och det fanns inte små snöhögar eller isfläckar att snubbla på. Det var inget konstigt att det var varmt, man var van.
Det var nog april. I slutet av april.
Nu händer samma sak här utanför, fast det är så uppseendeväckande. Sol! Tänk att solen kan värma så mycket. Jag hade glömt hur torr asfalt såg ut. Och regn, det är så blött, nästan varmt. Jag förvånas över att det än en gång blir vår. Sen sommar sen höst och sen vinter igen.

Jag tror inte på någonting jag hör
Jag tror inte på någonting jag läser
Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro

Jag ber en bön när ingen ser mig
Du har också mörka hemligheter
Bäst att vara på den säkra sidan tron
Att gardera sig, att inte bränna broar
Folk är idioter

Lyssnar på kent för kent är braaa.

Desto fler läsare jag får desto mer begränsad blir jag. På ett sätt. Men sen skulle jag ju kunna skit ai det och säga att jag faktiskt skriver fortare när jag är full. Thihi.
Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö
men älskling vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö!

SKÅL! BAXGREJ!

TRött och sargad. Lagade hål i jeans. Folkölsfylla. Ugnsbakad pasta med tomater och mozzarella. Kakfat.
Komplicerade formulerade meningar i facebook inbox.
Inställt
Utställt
Framställt
Bakställt
Baksmällt. Baksmälla.
Jag vaknar av solen som skiner in genom ditt stora balkongfönster. Så konstigt att vara sammansvetsad igen. Jag får chansen att fylla tomma dagboksblad med sorgliga förhoppningar, igen. Att hoppas, ska mitt barn heta. Hopp.

Med våra secondhandjackor
erövrar
vi
världen.

Cruel town som Henrik Berggren kanske hade sagt. Du är det, min grymma stad. Jag är glad att det aldrig slutade illa, att nyponvägen förblir ett ställe jag vill hålla mig ifrån och att gymnasieskolan i grannstaden inte blev mitt val. Alla pratar om val, men hur mycket val har ni? Det är inte någons fel eller val, man bara fastnar där. Kanske är det lätt, kanske en trygghet. Men för mig var det aldrig varken lätt eller tryggt, och kanske var det därför jag hamnade här. I Stora Staden. Dit ni bara åker vissa helger och går på Drottninggatan och tar kort. Det är inte fel, det bara gör mig ledsen. Allt i dig, Cruel town gör mig så ledsen.

Jag drömmer så mycket. Jag ser dig när du var ung och ett hus och en flicka. Jag ser mig själv stå på scen och få blackout. Jag drömmer att vi har sex. Jag drömmer om oändliga lägnheter och band som spelar på konsum.

Jag skulle skriva pjäsanalys nu, på direkten som Gustaf sa. Jag vill hellre tänka på ord som är noga utvalda och nerskrivna och postade just för mig. Meningsuppbyggnader på posten på papper som sedan ligger här på golvet i mitt rum.
(Jag drömmer om vägar utan slut jag drömmer om att jag är i samma rum som er och ni ber mig att gå)

Senast i dag gick jag och tänkte att jag lagt mitt sista ord om dig. Lagt, skrivit, sagt, skrikit, viskat. Det går nog inte, som med allt annat som inte går. Går inte ihop, går inte isär, fungerar inte osv. Du går inte, och jag suckar för mitt hjärta vrider sig ut och in. Det pumpar och skriker och rycker efter något, någon, samtidigt som det är så fantastikt rädd. Jag har så mycket hjärta att dela, jag kastar ut bitar här genom fönstret kom och ta! Vem som helst får! Ser ni hur det regnar? Ser ni?
Och min säng är förstor. När jag köpte den så trodde jag att den skulle delas, precis som med allt annat. Men det finns ingen att dela något med här, här i mitt lilla rum. I mitt lilla universum. Lilla lilla lilla rummet.

Vi sov i en bäddsoffa, även om sova kanske var det vi gjorde minst. Vi hade stora fönster och en balkong, ibland vaknade jag tidigt tidigt på morgonen av solen som strålade rakt in på oss. Min vän satte på tyska disney channel och lät oss ibland lyssna på Mtv som mest spelade Black Eyed Peas och Shakira. På kvällarna gick vi ut och åt och drack vin. Köpte med oss upp på rummet och satt och mös, lekte lekar och lyssnade på en samlings cd som någon lämnat i lägenheten.
Allt var upp och ner. Affärer öppnade inte förrän 12 eller lite när de ville. Ute började alla röja som mest vid tre, och höll på till någon gång på förmiddagen dagen efter.
Det kanske är en klyscha att åka till Berlin. Det spelar faktiskt ingen roll för jag har haft det så bra, bäst.

Så småningom ska jag väl skriva några rader om Berlin också.