toujours

Jag går av spårvagnen i Olskroken och tänker på vilket konstigt namn det är, olskroken, tänker på ostkrokar, min mamma sa alltid ostkrokar iställer för ostbågar. Undrar varifrån namnet kommer, tänker på Hästpojkens låt olskroken stomp.

Jag älskar det lilla torget. Husen är rätt fula, i rött tegel i modern tappning, eller kanske 80-tal. Det står fiskebodar uppradade och lukten av fisk är subtil men ändå distinkt när jag går förbi bodarna. Jag gillar torget för det är förknippat med dig, förknippat med ljumma lätta mornar då jag promenar nerför din gata mot spårvagnen.

Efter en natt i din säng och din famn ligger din doft runt mig som ett moln. Det kommer en pust av den när jag drar åt halsduken eller vrider på huvudet. Du är kvar i mig flera timmar efter vi skiljts åt.

 

 

 

 

Min bästa vän och jag delar ett studentrum på masthugget, 19 kvm med kläder och prylar överallt. Jag somnar mot hennes axel till gilmore girls. Hon väcker mig på natten med sina sparkar mot mina ben. På morgonen vaknar hon med ryck och förvirrad uppsyn när jag stänger garderobsdörren, på väg till skolan.

Jag älskar henne innerligt. Hennes korta blonda hår, alldeles rufsigt på morgonen. Hennes varma lilla kropp brevid min på nätterna. Hur gäll hennes röst blir när det vankas politiska diskussioner i det gemensamma köket. 

En dag ser vi tillbaka på det här och skrattar, säger, hur kunde vi? Hur pallade vi? 

Men vi pallar. Och har jag sagt att jag älskar henne? 

 

Jag tänker på hur A alltid sa att han tyckte om det, regnet. Hur han gömde sig för solen på somrarna. Han låg i rummet i huset på Gotland med gardinerna nerdragna, ända fram till eftermiddagen. Själv begav jag mig ut på cykel i det platta landskapet, febrilt trampande i motvind. De vita kyrkorna, fåren, ängarna. Jag tänker ibland att det var där vårt förhållande tog slut, hur det sakta sipprade ut i sanden, på Tofta strand. I någon av bunkrarna där vi gömde oss för vinden.

Göteborg är den gråaste platsen i världen och Gotland den blåaste. Mina minnen därifrån är blå himmel och blått hav, hur de smälter samman i horisonten. 

I sängen på natten berättar han om Australien. När han såg Jens Lekman på cafeét han jobbade på där, om jordbävningar, om män han förälskat sig i och andra saker som fastnar i mig.

Du är så rimlig säger han och jag skrattar.

 

Efter 1,5 år i Göteborg får jag mitt första förstahandskontrakt. Jag gråter när ingen ser, sätter mig på muren framför Masthuggskyrkan och hulkar i mörkret. Röker och snyftar. Förändring är både det värsta och bästa jag vet. Jag klarar inte av tanken att stanna på samma ställe, men när jag väl rör mig går jag sönder.

Ångestens järngrepp om mitt hjärta min andning mina armar mina ben. Alla tankar.