är bara velig och framtidslös
Skulle vilja gå på en ny gata. Som ligger någonstans som är nytt, eller nytt för mig. Bara en torr, sopad, ren gata.
Det är tyst och när jag går där så hörs ljudet från mina kängor som möter marken. Vill ha torr ny luft, ren eller smutsig spelar ingen roll. Kanske fuktig sådär som den kan vara i London.
Ligger här och hittar på en massa lögner
Jag sitter ensam på ett konditori vid Ringvägen. Körkortsboken ligger bredvid kaffekoppen och stirrar på mig. Jag tvivlar hela tiden på vad jag kan göra och vad jag vill göra, känner mig inte säker på något och kan aldrig berömma mig själv. Jag har ett välskrivet cv i väskan som bränner och nästan tar hål på det tjocka tyget. Jag vågar inte lämna det, som jag sagt och som jag till och med har lovat mig själv.
Jag dricker kaffet och tuggar på den mjuka huden i min mun. Bakom underläpppen. Den svullnar och blir ännu svårare att låta bli.
Vad gör man om man är 20 år och framtidslös? Mina föräldrars ord ekar i mig "du brinner inte för något". Gör jag inte det? Om man inte gör det är det kört då? Kaffet får min kropp att darra och jag tänker att jag SKA lämna mitt cv, snart, sen, efter körlektionen.. Eller imorgon kanske.
sjuk och eländig och oönskad
Så jag går ut, och jag träffar honom, men jag tänker på dig.
vår i maclesfield
as long as there's me and you
Han spelar i band och visar sina nyckelben i en urringad tshirt. På efterfesten var jag hans trofé, han svansade runt mig och rörde sina händer över min midja. Om och om igen böjde han sig ner och viskade i mitt öra: "du vet om att du är snyggast här va? Vet du om hur SNYGG du är? Du får säkert höra det jämt.."
Jag svarade men du då! Den kvällen var jag kall inombords, nästan värre än så, avtrubbad, och ändå fick hans läppar mig att längta. Jag är svag, svag för smicker. Ögonen! De svalde mig hela och jag lekte med dom, såg att han längtade också. Hans oskyldiga handrörelser över min midja hårdnade på dansgolvet. Så kysser han mig, samtidigt som debbie harry skriker från högtalarna. Samtidigt som 10 andra ungdomar trängs på samma 10 kvm golvyta som oss. Jag tänker ingenting alls. Mjuk och intensiv är kyssen, som senare blir kyssar. Han lyfter upp mig. Mina ben runt hans midja. Skinnjackan knastrar och vi skrattar och hånglar mot en vägg. Han snurrar mig och jag vet att alla ser, och jag tycker om det. Jag tycker om den här enkla, förutsägbara, lyckliga människan som vill ha mig ikväll. Han har inga lager, man får inget av honom som inte redan syns på utsidan. Hans tunga i min mun. Jag är bara en snygg tjej på en fest. Han låser sovrumsdörren bakom oss och tar sakta av min tröja i mörkret. Han kysser mina axlar och de spelar bowie i andra rummet, vilken låt var det, suffragette city, jag sjunger tyst med när jag tar av hans tröja "oh don't lean on me man cause you can't afford the ticket".
Sedan tänker jag på att du kanske gör samma sak med henne just nu. Efter det kysser jag honom lite hårdare.
En gammal vän
Det värsta var att se alla gå hem. Jag stannade, kunde för ögonblicket inte tänka mig något värre än att gå hem till mitt tysta rum. Jag föll över soffan när dörren stängts bakom dom. Tur att du satt där, tur att du kunde lyfta på mina ben och lägga dom i din famn. Vi sa ingenting. Jag tryckte mitt ansikte mot din mjuka hals och du la armarna om mig. Det gjorde mig lugn. Jag kände mig som ett barn, så skör. Så lätt att såra. Så obetydlig i de vuxnas värld.
Vad lustigt livet är. Nu tröstar du mig, du som en gång också varit en källa till min hjärtesorg. Det tänkte jag på och sen så tänkte jag på att jag ville kyssa dig. För när din blick vilar på mitt ansikte känns det ibland som att jag dras dit. Som att dina ögon säger till mig. Men vi la oss bara i din säng, ansikte mot ansikte, nära, så nära att jag kände luften från din utandning mot min mun. Jag hade haft tusen stormar i min kropp den kvällen, men när jag la mig bredvid dig försvann allt. Dina trygga armar och händer runt mig.
Om du inte bryr dig då vill jag dö
Jag vaknade imorse och grät. Jag gråter nu också, det går inte att sluta. Det bara rinner och rinner och rinner. Kan inte hjälpa att tänka att hon kommer hitta mina ställen på din kropp. Hon kommer somna in med dina armar runt sig. Och ditt ansikte, ditt vackra ansikte, som hon kysser på morgonen. Tinningarna. Kinderna. Lockarna som kittlar när du kysser på halsen.
Jag vet inte ens om jag vill ha dig längre. Men ibland när jag tänker på hur jävla fint vi hade det och hur lycklig du gjorde mig får jag lust att hoppa ut på ett järnvägsspår. Kanske är det tanken på att aldrig få uppleva det igen som dödar mig. För jag blir inte kär i någon annan, så är det. Hur lång tid ska det ta? Jag vill bara vara över och vara lycklig och aldrig mer tänka på dig.
Inget blir som man tänkt sig pt 2
Älskar dig mer varje gång du går ifrån mig.
Hon är. Din
Hon är, allt som gör ont i mig. Tänk att en liten vanlig människa som faktiskt är snäll, fin och trevlig kan göra att jag ägnar en hel dag åt tårar. Jag ska försöka förklara hur det känns för dig, det känns som att jag ständigt har någon med gevär som följer mig vart jag än går, och när det passar denne så skjuter den. Tysta, tysta skott i min bröstkorg. Ingen ser och ingen hör, inte ens jag, jag blir förvånad varje gång och måste gny, eller skrika eller grimasera för hela min kropp svajar till och bryts för ett ögonblick. Tung är min gång, som i en dröm tar jag mig fram och håller i lektioner eller står i kassan eller träffar vänner eller äter. Det är svårt att svälja för jag mår så illa, jämt. Det finns en fråga i mig som jag skäms över, för den är nog inte helt sann, men jag frågar mig själv "varför hon? varför inte jag?". Någon gång tänker den halva människan jag blivit fråga dig. När inte så mycket står på spel, tänker den halva sorgliga och ensamma människan ge allt.
Min telefon vibrerar och jag vill inte läsa ett sms som innehåller "tack för ikväll det var jättetrevligt", igen. Jag spyr på det, jag spyr på artigheter och framförallt vill jag SPY på dig och allt som du gör med mig. Samtidigt finns det något annat i mig som vill ta tag i dig och lägga dig här i sängen och låta dig säga artigheter hela natten. Detta är lika starkt och ber mig tro på dina ord och ber mig ta din vänlighet, ta din vän. Din vänliga vänskap. Fördömda liv, fördömda dödsdömda vän och kärlek som aldrig slocknar i mig.
Jag ser er tillsammans, jag ser dig kyssa henne i nacken på morgonen, jag ser henne smeka dina axlar och gömma sitt ansikte i din hals. Åh pang och pang och pang, tusen skott rakt i bröstet, i hjärtat. Åh fan jag måste lägga mig ner, på min matta, i fosterställning. Tomma är lungorna på luft och jag tänker att jag dör hellre än känner såhär. Snälla, ta bort den här fruktansvärda betongklumpen från mitt hjärta! Jag kan inte andas längre men ändå så måste jag leva? Ändå så måste jag se? Och höra? Jag spyr på riktigt nu, det känns bra, som att bilderna av er kanske sköljs bort. Ut ur mig och ner i toaletten.
Inget blir som man tänkt sig
Minns när du fortfarande bodde hemma. Uppe högst upp på backen med utsikt över hela staden. Vi stod i skolkorridoren en dag i början av gymnasiet, och helt plötsligt frågade du mig om jag ville följa med hem till dig på lunchrasten. Jag var tvungen att titta bakom mig, pratade du verkligen med mig? Ville DU att JAG skulle följa med? Hem?! Till dig?! Du som var så snygg, cool, rolig, högljudd och omtyckt, ville att jag skulle följa med?
Så då gjorde jag det. Jag blev nervös och på tunnelbanan tänkte jag hela tiden att jag måste vara rolig, måste säga något klipskt så att du inte ångrar dig. Det gick inte riktigt, och jag var rädd för att bli avslöjad, att du skulle förstå hur tråkig och nördig jag egentligen var.
Men du bara satt där och pratade på, om allt, som att det var det naturligaste i världen att jag skulle följa med. Dina blonda lockar glänste, eller kanske var det du, och jag ville så hemskt gärna få komma in där i glansen. In i värmen som du spred överallt och som gjorde dig så oemotståndligt charmig. Ingen stod emot dig, ditt skratt skulle fått vem som helst att le. Allt det där snurrade i mitt huvud hela tiden, under den där håltimman en alldeles vanlig höstdag 2008.
Och tänk, du ångrade dig aldrig.
Ett jävla år
2012 var ett jävla år. Har misshandlat mig själv psykiskt och det ska jag banne mig sluta med nu, näe nu ska jag behandla mig själv som en kattunge, eller hur man nu säger. Ta hand om i alla fall. Sen så ska jag sluta gnälla! Det är kanske 5 pers förutom jag själv som läser den här skiten och ni måste ju ha börjat tröttna på min självömkan? Ja så det är det också slut på nu. Ska i alla fall försöka..
Snön är borta
Nyår. Jag går på det varje år, fixar och väljer kläder och hoppas och längtar och pirrar. Varje år vaknar jag också gråtandes på nyårsdagen. Det är något fel på mig, jag vet det, jag förstör allt för mig själv medvetet. Krossar det som är bra, mejar ner, tröttar ut, skiter i eller sårar de som bryr sig. Som en maskin gick jag fram genom min kompis festfixade vardagsrum igår. Glas efter glas med bubblig ljus dricka. Robotliknande rörelser. Uppklädda människor som ser på mig, medlidande? För att mitt hår var rufsigt? För att mina kinder var röda och ömma efter din skäggstubb? Det kändes bra att inte tänka, att vara full och hångla och ligga med någon som vet hur man gör. Det kändes bra att forsätta dricka sur bubblig dricka, glas efter glas, cigg efter cigg på balkongen.
Ändå vaknar jag dagen efter och önskar att det aldrig hänt. Önskar att gårdagen kunde glömmas, sprängas i små bitar, läggas i en låda och skicka ut på atlanten. Det finns ett självhat i mig, det är bottenlöst, en svart hål i mig som fylls och fylls och snart är det det enda som finns kvar. Vad gör jag, så eländig och dum. Förtjänar inte ett enda fint ord från någon, och ändå får jag det. Det finns inte mycket bra jag kan skriva, och de som läser detta får skylla sig själva, ni kan skratta åt eller äcklas över min självupptagenhet, den här bloggen är egentligen inte för allmänheten.
Inte ens i mitt rum nerbäddad i min egna säng får jag vara ifred.
