we need lies to make it through the day.
Mitt hjärta brister varje gång. Jag som trodde att du skulle laga det.
What a foool I must bee, who thought you loved me, how could I not see?
Ni vet i de stunde rman vill dö, när smärtan är så fruktsnvärt genomskärande och du ser suddigt för alla tårar. När frantiden ser lika mörk ut som himlen och allt är fel fel fel fel fel.
Ni vet den känslan.
Multiplicera den med 1000. Eller nej, ni vet när ni inte kan gå utan att gråta. INte stå utan att allt gör ont. När ni helst vills lita handlederna i stycken bara för att känna något annat.
När ni älskar någon så otroligt nycket att ni skulel göra vad som helst
Fast när personen inte bryr sig. ALdrig bryr sig och aldrig kommer.
Jag slipper i alla fall ropa på gud förjag vet att det inte hjälpte förra gången så att. så att. nu ska jag, ja, vad ska jag göra?
Gud, det är inte sant. Menar du allvar, att du hatar mig och älskar.. Helena?
Det värsta är att det här är rätt. Helt rätt, det rätta. Det finns inget annat alternativ. Båda slipper.
What a foool I must bee, who thought you loved me, how could I not see?
Ni vet i de stunde rman vill dö, när smärtan är så fruktsnvärt genomskärande och du ser suddigt för alla tårar. När frantiden ser lika mörk ut som himlen och allt är fel fel fel fel fel.
Ni vet den känslan.
Multiplicera den med 1000. Eller nej, ni vet när ni inte kan gå utan att gråta. INte stå utan att allt gör ont. När ni helst vills lita handlederna i stycken bara för att känna något annat.
När ni älskar någon så otroligt nycket att ni skulel göra vad som helst
Fast när personen inte bryr sig. ALdrig bryr sig och aldrig kommer.
Jag slipper i alla fall ropa på gud förjag vet att det inte hjälpte förra gången så att. så att. nu ska jag, ja, vad ska jag göra?
Gud, det är inte sant. Menar du allvar, att du hatar mig och älskar.. Helena?
Det värsta är att det här är rätt. Helt rätt, det rätta. Det finns inget annat alternativ. Båda slipper.
swedefilms.
How can they know if you don't shoow
And where do tears go
When they don't show
Where do years go
We waste them so
Who counts the tears
Who sees your fears
Who counts the years
When they disappear
Who will miss us
When we`re all gone
Who'll remember
Who we all were?
When they don't show
Where do years go
We waste them so
Who counts the tears
Who sees your fears
Who counts the years
When they disappear
Who will miss us
When we`re all gone
Who'll remember
Who we all were?
Stockholm
Ben, du tog orden ur munnen på honom
"An ex-girlfriend once got upset when I told her that music is the most important thing in my life. It's more important than anyone else could ever be. I don't want to be overly dramatic and say it's the only thing that gets me up and keeps me going. But people in your life come and go. As you go through your life, you make friendships, you break friendships, you have relationships. Music is the one thing I've always been able to rely on. So why wouldn't it be the most important thing in my life?"
Skulle inte du och jag också kunna säga så. Har vi inte många gånger legat och tittat upp i taket och tänkt, precis det som Ben så fint får ner på papper?
Torsdagen broke into pieces
Tänk att så fort det blir lite varamare ute och solen tittar fram, så fylls Götgatsbacken och medborgarplatsen av människor. Varfifrån kommer alla? På vintern är det ju nästintill dött här, så nu undrar man ju var alla kommer ifrån. Bor de här? Gick de i ide under vintern? Kanske kommer alla från förorterna hit för att sitta på Snaps uteservering?
Nåja, jag måste säga att jag blir lite störd. Jag som faktiskt hänger här året om får knappt plats längre, och det tar 10 min för mig att gå från tunnelbanan hem bara för att jag måste köra slalom mellan hundrafemtioelva människor som, tydligen, anser det vara en mänsklig rättighet att ta sig fram i snigelfart..
Jag kanske har hunnit vänja mig lagom till nästa vinter.
Nåja, jag måste säga att jag blir lite störd. Jag som faktiskt hänger här året om får knappt plats längre, och det tar 10 min för mig att gå från tunnelbanan hem bara för att jag måste köra slalom mellan hundrafemtioelva människor som, tydligen, anser det vara en mänsklig rättighet att ta sig fram i snigelfart..
Jag kanske har hunnit vänja mig lagom till nästa vinter.
The meaning of life
When you were out there on the road for several weeks of shows
Hey Jack it's me, I don't mean to bother but something has been on my mind
Ben Gibbard har skrivit en artikel om meningen med livet för Paste magazine. LÄSVÄRT
there's a tear in the fabric
Kan inte alla bara kolla på den här videon. Det är en demo version av Lightness som är helt u-n-d-e-r-b-a-r. Plus att bilderna på Death cab är härliga och de är så fina. Finaste finaste.
Så kolla nu.
snart maj snart maj snart maj snart narrow stairs snart maj
Idag stekte mamma bläbärspannkakor och jag spelade gitarr för henne. Nu sitter hon och dricker té framför the dog whisperer. Pappa är på konferens och fiskar så igår gick han ner i källaren och hämtade sin fiskare-väska, den med olika drag i. Tänk att min pappa har allt, fram tills förra våren hade han t.o.m en isborr.
Fast den gav vi bort till någon när vi flyttade.
Fast den gav vi bort till någon när vi flyttade.
Försvinnarna
Det finns stunder som jag skulle vilja stanna tiden. Bara få stanna kvar i den sekund som man mådde så bra, få svepas in i lukterna och känslorna lite längre.
I saw somebody who reminded me of you
(Postacards from italy - Beirut)
Tacka fan för platta mobiler
Idag klockan 12 fick jag sms från Thea på kid att det var en casting kl 4 på berns. Nice tänkte jag, slipper sista timmen i jouren och får hänga lite på berns! Sagt och gjort, smet lite tidigare från gympan och hamnade på halv 3 tåget. Dresscoden var tighta kläder + höga klackar(jag måste verkligen investera i ett par högklackade skor! tror dock att jag bara kommer använda dom på castings..) och uppsatt hår, så jag var ju tvungen att hinna hem en stund innan jag pallrade mig iväg till berns.
I alla fall så räknade jag ut att jag skulle vara hemma på götgatan vid 20 över tre (om allt gick som planerat) och alltså ha ca 30 minuter på att byta om och ta bort sminket. Ett tight schema, men det var de enda jag hade så what the hell.
MEN sedan när tåget susar förbi tanto på väg in i Södra Station (ni vet när de precis har ropat ut i högtalarna "centralen nästa" typ) hör jag en duns brevid mig, och ljudet av metall mot något hårt. Första tänker jag att det nog bara var en femtioöring som trillade ur fickan, men inte. Panikslagen börjar jag rota igenom fickorna efter mobilen, samtidigt som jag intalar mig själv att självklart har du inte tappat den Agnes..
Nej, den är borta inser jag då till min stora förfäran. Stressen och paniken tar över, jag vänder upp och ner på min väska och letar frenetiskt runt bland alla saker. Nehepp, inte där heller. Börjar med ännu mera fart slita upp sakerna i min gympapåse. Inte där heller. Då förstår jag, den har glidit ur fickan.
Mobilen har hamnat mellan tågsätet och fönstret. Eller rättare sagt, FASTNAT UNDER armstödet vid fönstret. Ljudet av metall var alltså min mobil, som jag hade fruktat.
Paniken bryter ut inom mig och jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Mobilen är ju sprillans ny och pappa har kört en lång monolog med "om du tappar bort den är den borta" och "går den sönder så är den sönder". Så allt jag kunde höra var pappas röst i skallen, samtidigt som jag kröp på alla fyra, ålade mig under stolarna och skakade på armstödet. När tåget stannade på centralen kunde jag också se castingen försvinna framför ögonen. Jag var ju fast där, på det där jävla tåget med dom där jävla stolarna! Och mobilen? Tja. Den var Omöjlig Att Nå. Utom räckhåll. Fast. Borta. Det spelade ingen roll hur mycket jag kröp eller skakade, den låg där och skrattade åt mig.
Jävla plattmobiler. Såklart måste jag ha den plattaste av de platta. En Nokia 3310 hade aldrig fastnat, eller en såndär stor ericsson klump.
Tillslut gav jag upp. Men då, lyckligtvis kom tågföraren till min räddning. Jag snyftade fram att mobil var fast och han lungnade mig. Även han misslyckades med att få fram den, och jag började tänka tanken på att jag kanske måste lämna den där. Då hämtade min hjälte en lång pinne i, tågets motsvarighet till cockpit, och lyckades på något sätt putta fram den så att jag kunde ta den. Lättad stressade jag därifrån, jag lyckades i alla fall hålla tillbaka min impuls att kyssa tågförarens fötter.
15.30 kom jag hem, möts av ett brev från stockholmsgruppen som säger att jag inte är vad de söker. Nåja, jag har insett att jag aldrig kommer att se ut som en anorektisk 13-åring igen.
Efter en halvtimmes stressande springer jag in på slussens t-banestation. Ser att ett tåg mot mörby centrum går om 2 min, vilken tur jag har.
Kommer ner till tågen mot t-centralen och ser att det redan står inne! Ja! Perfekt tänker jag och kutar in.
Någon däruppe ville tydligen inte att jag skulle komma till berns, eftersom att när tåget har passerat centralen ropar inte rösten "östermalmstorg" utan, jo, hötorget. Jag svär högt när tåget stannar vid hötorget. Jag lyckades att åka den gröna linjen istället för röda, varför tänker jag aldrig? Illa till mods smsar jag Johan och frågar om det är någon idé att jag kommer nu när jag typ är 15 min försenad. (Han svarar "Ja, kom!")
Alltså får jag åka tillbaka till t-centralen och byta till röd linje.
Kommer slutligen till berns på lagom bra humör, men möts i alla fall av en Johan med ett leende på läpparna.
Nej nu ska jag lungna ner mig lite och läsa en bra bok. Dumma stress, gör mig helt virrig.
I alla fall så räknade jag ut att jag skulle vara hemma på götgatan vid 20 över tre (om allt gick som planerat) och alltså ha ca 30 minuter på att byta om och ta bort sminket. Ett tight schema, men det var de enda jag hade så what the hell.
MEN sedan när tåget susar förbi tanto på väg in i Södra Station (ni vet när de precis har ropat ut i högtalarna "centralen nästa" typ) hör jag en duns brevid mig, och ljudet av metall mot något hårt. Första tänker jag att det nog bara var en femtioöring som trillade ur fickan, men inte. Panikslagen börjar jag rota igenom fickorna efter mobilen, samtidigt som jag intalar mig själv att självklart har du inte tappat den Agnes..
Nej, den är borta inser jag då till min stora förfäran. Stressen och paniken tar över, jag vänder upp och ner på min väska och letar frenetiskt runt bland alla saker. Nehepp, inte där heller. Börjar med ännu mera fart slita upp sakerna i min gympapåse. Inte där heller. Då förstår jag, den har glidit ur fickan.
Mobilen har hamnat mellan tågsätet och fönstret. Eller rättare sagt, FASTNAT UNDER armstödet vid fönstret. Ljudet av metall var alltså min mobil, som jag hade fruktat.
Paniken bryter ut inom mig och jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Mobilen är ju sprillans ny och pappa har kört en lång monolog med "om du tappar bort den är den borta" och "går den sönder så är den sönder". Så allt jag kunde höra var pappas röst i skallen, samtidigt som jag kröp på alla fyra, ålade mig under stolarna och skakade på armstödet. När tåget stannade på centralen kunde jag också se castingen försvinna framför ögonen. Jag var ju fast där, på det där jävla tåget med dom där jävla stolarna! Och mobilen? Tja. Den var Omöjlig Att Nå. Utom räckhåll. Fast. Borta. Det spelade ingen roll hur mycket jag kröp eller skakade, den låg där och skrattade åt mig.
Jävla plattmobiler. Såklart måste jag ha den plattaste av de platta. En Nokia 3310 hade aldrig fastnat, eller en såndär stor ericsson klump.
Tillslut gav jag upp. Men då, lyckligtvis kom tågföraren till min räddning. Jag snyftade fram att mobil var fast och han lungnade mig. Även han misslyckades med att få fram den, och jag började tänka tanken på att jag kanske måste lämna den där. Då hämtade min hjälte en lång pinne i, tågets motsvarighet till cockpit, och lyckades på något sätt putta fram den så att jag kunde ta den. Lättad stressade jag därifrån, jag lyckades i alla fall hålla tillbaka min impuls att kyssa tågförarens fötter.
15.30 kom jag hem, möts av ett brev från stockholmsgruppen som säger att jag inte är vad de söker. Nåja, jag har insett att jag aldrig kommer att se ut som en anorektisk 13-åring igen.
Efter en halvtimmes stressande springer jag in på slussens t-banestation. Ser att ett tåg mot mörby centrum går om 2 min, vilken tur jag har.
Kommer ner till tågen mot t-centralen och ser att det redan står inne! Ja! Perfekt tänker jag och kutar in.
Någon däruppe ville tydligen inte att jag skulle komma till berns, eftersom att när tåget har passerat centralen ropar inte rösten "östermalmstorg" utan, jo, hötorget. Jag svär högt när tåget stannar vid hötorget. Jag lyckades att åka den gröna linjen istället för röda, varför tänker jag aldrig? Illa till mods smsar jag Johan och frågar om det är någon idé att jag kommer nu när jag typ är 15 min försenad. (Han svarar "Ja, kom!")
Alltså får jag åka tillbaka till t-centralen och byta till röd linje.
Kommer slutligen till berns på lagom bra humör, men möts i alla fall av en Johan med ett leende på läpparna.
Nej nu ska jag lungna ner mig lite och läsa en bra bok. Dumma stress, gör mig helt virrig.
Nomaden
Just nu har vi tekniklektion. Jag ska skriva om glasögon.
Jag längtar till nästa lektion, då har vi 90 minuters svenska och då får jag läsa Virgin Suicides.
Jag kan väl tillägga att det gick bra på testplåtningen igår. Dock tror jag inte att de vill ha mig, men det spelar faktiskt ingen roll.
Jag längtar till nästa lektion, då har vi 90 minuters svenska och då får jag läsa Virgin Suicides.
Jag kan väl tillägga att det gick bra på testplåtningen igår. Dock tror jag inte att de vill ha mig, men det spelar faktiskt ingen roll.
Stockholms gruppen anfaller
På tisdag ska jag på testplåtning för Stockholms gruppen. Igår på väg hem från teatern var det nämligen så att jag blev stoppad av en ganska uppblåst, men snäll, scout vid namn Cesar.
Han höjde mig till skyarna och jag måste säga att det var pinsamt men också smickrande.
MEN vi får väl se hur det blir med det. Jag vill inte lämna kid of tomorrow, Johan (på kid) är snäll, inte uppblåst.
Åh vilka bisarra situationer jag hamnar så ofta i numera. Ska jag vara ärlig så är modellyrket inget som lockar, utan snarare tvärtom. Men kan man inte se det som, ett extraknäck? Sommarjobb? Eeh.
Han höjde mig till skyarna och jag måste säga att det var pinsamt men också smickrande.
MEN vi får väl se hur det blir med det. Jag vill inte lämna kid of tomorrow, Johan (på kid) är snäll, inte uppblåst.
Åh vilka bisarra situationer jag hamnar så ofta i numera. Ska jag vara ärlig så är modellyrket inget som lockar, utan snarare tvärtom. Men kan man inte se det som, ett extraknäck? Sommarjobb? Eeh.
Fundering
Ibland undrar jag varför jag inte pluggar när jag borde plugga.
Potential husband #2
Zach Braff
Potential husband #1
Wes Anderson
