toujours

Och nog känner man när någon är på väg bort. Vi är med varandra dygnet runt, somnar ihopslingrade och svettiga. Rör om schampo i håret på varandra på morgonen och läser tidningen över axeln vid köksbordet.

Nog känns det, en morgon när du glömmer bort att pussa mig innan du stiger på tunnelbanan.

Eller när du glömt bort vår middag på fredagen och smsar full vid 19 förlåt.

Vi tittar på en lägenhet ihop, den är fin. Stort kök och gamla tapeter, vid gubbängen och du älskar ju söderort.

Plötsligt vill du inte, den ska stambytas någon gång snart. Eller om några år. Hursomhelst är det tillräckligt med argument för att du inte ska vilja flytta in där.

 

Jag låtsas inte om det. Rör mig som vanligt, pussar dig, säger det gör ingeting, det blir bra ändå. Vi tar middag någon annan dag, imorgon kanske?

Sådär håller vi på. Desto mer du glider iväg desto mer desperat och olycklig blir jag. Klängig, ensam, ledsen.

Jag läser en bok där det står om antagonistisk politik. Att alla inte kan komma överens i politik, att det finns fiender, att politik i slutändan är kamp.

Jag för argument för mig själv om att allt är bra. Samtidigt vet jag att det inte är bra, långt ifrån faktiskt.