en annan historia
Jag åtrår många. Det brinner i min kropp efter närhet, den skriker om nätterna och jag drömmer om dig och det som du brukade göra med mig. Jag har vant mig så vid drömmarna att de nästan känns sanna. Jag åtrår alla. På klubben. I baren. Tänker på händer och läppar och tungor. Hur gärna min kompis granne får bjuda in mig på filmkväll (det gör han i en dröm och sen ligger vi med varandra).
Sen går jag! Jag behöver inget mer. Bara en stund i någons nakna famn.
Eller. Jag åtrår ingen. I alla fall inte efter en första kyss. Då dör allt för mig, då vill jag gå, då vill jag att hans ska gå och att klubben ska stänga. Tänd ljuset i taket förihelvete. Släpp min midja. Nej jag vill inte följa med hem. De äcklar mig med deras våta blickar och svettiga händer. Jag måste åtrå åtrån.
För nästa helg väcks något i mig igen. Och dör. På debaser slussens dansgolv. I en lägenhet vid nytorget. I en taxi på väg till medborgarplatsen. I tanken är det vackert men i praktiken förfärligt. Det finns ingen människa som får mig att vilja ha mer av den. Aldrig någon jag vill kyssa hela natten. Ingen vars blotta närhet får mig att skälva.
Det finns ingen jag åtrår.
losing you
från och med nu! helvete
Jag hatar allt som är du. Och jag älskar allt som är du. Jag vill att du ska vara lycklig men inte om det innebär att jag blir olycklig. Jag ser mig själv i spegel och skrattar genom tårarna, tänker att nu blir det inte värre. Nu är värsta. Jag somnar själv och vaknar själv. Jag duschar själv. Och du pratar om att det är synd, ja inte OM mig.
Det är bara synd. Allt som är jag är synd.
Jag tänker att det kanske blir värre trots allt. Men det klarar man, för man måste, kroppen är programmerad så. Och visste ni att förälskelse är en kemisk obalans i hjärnan? Den är flyktig, så fruktansvärt svår och skör och fantastiskt och förfärlig. Min vän skulle sagt makaber. Jag sorglig.
Det går inte att gå tillbaka och det gör det lättare för mig. För jag slungas framåt, min tunga tomma kropp står inte emot det som är tid. Dagar. Veckor. År. Du är det starkaste jag har känt. Det största, det bästa, det finaste. Men du är också det värsta, det sorgligaste och det svåraste jag någonsin upplevt. Det som har känts mest.
Alla tårar, alla minnen och alla de små och stora saker som var oss, var lägger jag dom. Hur hanterar man sådant här som gör så ont. Hur släpper man. Hur gör man för att orka se den man älskar med någon annan.
Och varför. Varför i hela jävla världen utsätter man sig för samma sak? Om och om igen?
Här slutar det. Här går jag vidare. I de här skrivna orden lämnar jag min sorg. I den här lilla bloggen finns min lilla kärlek skriven. Min lilla kärlek till den stora kärleken. Jag ska repa mig nu, jag ska skriva, om det som var oss och allt annat som rör om i en. Men det kommer vara på mina villkor och det kommer vara fult, men framförallt kommer det vara sant.
det finns inget kvar
Det finns inga filmer det finns inga låtar det finns inga människor på gatan utanför det finns ingen i mitt rum och inget på min dator. Det finns inga lyckliga slut. Det finns ingen lycka inga endorfinrus i mig.
Mohisdhudg
