Hästpojken
Ville ju egentligen bara vara med dig.
såhär ser jag ut
Skuldsatt men lycklig beger jag mig till Göteborg, till kranarna och indieklubbarna och hoppas på att jag ska vilja stanna.
Vad spelar det för jävla roll om det inte kan bli vi någon gång
En eftermiddag i slutet av augusti ses vi för sista gången. Solen skiner och Hornsgatan har aldrig varit finare, se, det här är Stockholms vackraste gata säger du och vänder blicken uppåt mot de gamla husfasaderna.
Men jag ser bara din profil, och den får mig att vilja utbrista; Se! Stockholms vackraste man! För solen gör att jag ser dig i motljus och strålarna letar sig genom dina lockar och ner på jackan. Dina ögon, det ena grönt och det andra brunt, är mer framträdande än någonsin och jag tänker att en människa med sådana ögon är ämnad för stordåd. Som Bowie.
Det är som gjort för en nostalgiurladdning, du och jag och alla resor, alla minnen, alla människor alla kläder alla skivor alla filmer och serier vi har avverkat! Tillsammans, det bästa av team. Känslorna är svindlande och jag får höjdskräck när jag står själv på Katarinavägen och ser ut över Gröna Lund. Så litet nöjesfältet är, så puttigt i jämförelse med Tivoli i Köpenhamn eller Euro Disney i Paris. Men Gröna Lund är pittoreskt, det har historia, det finns en nostalgi i det lilla nöjesfältet som tusentals turister avgudar varje dag.
Jag älskar Stockholm så att det gör ont.
Long time ago
Jag e på way out west
Jag kan spendera ett helt liv med dig, med att vara olyckligt kär i dig.
Jag vill inte läsa ut min bok
Vad fint det är, fördärvet. Vi borde reclaima ordets innebörd för det är vackert! Fantastiskt! Jag och mina vänner pratar om fördärv som något underbart, som ett stadie av total avslappning och samtidigt energi.
