det bästa i tillvaron är att vara över dig.
Mina vänner vet inte om att jag är livrädd.
Kanske förstår de det, kanske syns det bakom allt mitt kärleksfrosseri. Det är inte meningen att jag ska vara rädd! Jag ska kasta mig ut! Kasta mig in! Falla handlöst skoningslöst in i kärleksfyllan. Dimman. Kärleksslagsmålet. En rak höger ska jag ta emot, nej matad med slag ska jag bli, och bara le. Ta emot. Tacka. Låta det ske. Kanske rentav njuta av det.
Det är borta hos mig. Jag skyddar mig nu, värjer mig med osynliga sköldar. Värjer mig med cynism.
Tänker tråkiga tankar, slår bort känslor, förminskar känslor. Aldrig förr har jag gjort det.
Alltid förr har jag fallit så fruktansvärt hårt och snabbt och pladask. Krasch.
Och att bli lämnad. Att tvingas komma över någon. Att tvinga sig själv till att sluta vara kär, eller i den mån det nu går. Att inte kunna stiga upp på morgonen av sorg. Att kräkas av sorg. Att ligga på golvet och inte kunna andas för att ens närmaste mest älskade bästa person lämnar en. Att känna känslan av att han vill inte vara med dig, han vill inte kyssa dig längre. Att känna på svartsjuka som äter upp alla andra känslor alla andra tankar i en. Att gå vidare när det inte går att går vidare. Känslan av död och evigt mörker. Gråt när man vaknar gråt på lunchrasten på jobbet gråt när man somnar. Åh helvete, satan, jag orkar inte. Det går inte igen, aldrig igen. Nästa gång kommer jag kanske inte ta mig upp. Och även om man gör det, tar sig upp, för det måste man ju. Människans överlevnadsinstinkt är nästintill övernaturligt stark.
Även om man gör det så är det kanske inte värt allt lidande. Så mycket lidande för så lite tid i någons armar i någons hjärta. Allt lidande för lite pirr i magen. För lite kyssar.
Men alla dessa känslor hör inte hemma hos mig. Min längtan efter lite kyssar lite armar lite hjärta är, om inte större, så i alla fall lika stor som min rädsla över att älska och vara kär och falla. Handlöst.
Kommentarer
Trackback
