toujours

Känns som att alla har semester utom jag. Ser deras sommarhus på instagram, deras stora middagar med vänner och familj, sena kvällar med vin och myggor. 

Jag ligger vaken i sängen på kvällen med uppspärrade ögon, känner hur ångesten pulserar genom armarna. P skriver med tjejer på instagram, vilka är dom? Flirtar han? Tänker han på hur det skulle va om det inte var jag och han? Jag är så känslig, så sårbar. Så ensam. Allt känns så mycket i mig, tankarna slutar inte snurra. Inget känns kul, allt tar slut. 

Jag blir sakta men säkert större.

Dagen efter midsommar vaknar jag tidigt av ett ihärdigt illamående. Ungefär som när man håller på att bli magsjuk. Samtidigt är jag hungrig, vandrar nerför trappan i det sovande huset, gör mackor av gårdagens rester som jag trycker i mig. Illamåendet måste vara bakfylla, även om det känns annorlunda. Mensen är sen. Det händer ju ibland, men nu känner mig jag skev, brösten värker. 

Väl hemma från stugan visar sig två tydliga streck på stickan jag klickat hem från apotea. P blir glad, stolt, "tänk att det funkar", "och så LÄTT". Jag våndas. När jag tänker på graviditet tänker jag på familj, på bebisar, hus och trygghet. Jag vill så gärna ha en familj, en som jag valt själv, den ska bli perfekt. 

Men P är utbränd, har inga pengar, ska plugga i Örebro. Jag ska ju göra karriär nu, det finns inte plats för mammaledighet i mitt liv.