toujours

"Hon och Henrik Tikkanen drabbades av varandra när hon var bara 21 år. Han var gift och elva år äldre. Hon vikarie på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Han etablerad författare och tecknare.

De hade gjort ett reportage tillsammans, umgåtts i två timmar, och innan hon steg ur hans bil på väg tillbaka till tidningen kom frågan: "Om jag inte var gift, skulle du gifta dig med mig?" frågade han.

- Hur fånig den repliken än var, så blev jag ögonblickligen dödsallvarlig. Jag hade inget val. "Ja", sa jag.

- Vi var bergtagna av varandra.

- Jag hade aldrig träffat någon som så suveränt använde orden, som var så rolig, som var så intensiv.

Henrik Tikkanen har beskrivit deras kärlek med orden: "Det var som om en jättelik magnet hade dragit oss ihop." Men också att den var total som kriget, en århundradets kärlekssaga. Hon skriver i boken om åtrån och lusten som hela tiden fanns tätt under ytan, oåtkomlig för alla ord. Hur de bara behövde se på varandra för att bli matta av lust."

 

Märta och Henrik Tikkanen, intervju med Märta i DN 2004. Så jävla fint.

L berättar att hon ska flytta till Skanstull, en etta med balkong mot bron. Jag föreställer mig sommarnätter med rosé och trädgården. Ljusa mornar med cigg på götgatsbacken och hennes uppspelta röst in telefonen när hon styr upp efterfest. Kanske är du med, kanske får jag kyssa dig utanför min gamla port. Förbjudna tanke, osäkra önskan. 

A kommer till Göteborg för att jobba. Det är så skönt med miljöombyte.
När vi ses gör han till rösten, den rösten han använder när han pratar med mina föräldrar eller med nya bekanta.

Kanske gör jag också till min röst, men vi båda låstas som ingenting. Hans ögon möter knappt mina, han ser ner i ölen, ut på gatan utanför, på väggen bakom mig. Om våra ögon mot förmodan möts bryter vi det snabbt.

Jag är så himla rädd för att han ska kännas, att det ska finnas något i mig som väcks till liv när vi träffas.

Jag försöker förstå vem han är nu, försöker placera honom i mitt minne som en ny person. För det är han, en alldeles sprillans ny person med nytt jobb nya vänner och ny frisyr. Det är svårt, för ansiktet och ögonen och munnen är precis samma. Händerna han för upp mot munnen när han skrattar, samma. Samma jäkla skor.

Men inget väcks, inga ras inga fjärilar inga stormar. Han sitter där och pratar, om sitt nya liv, och jag lyssnar. Ibland glider tankarna iväg, ibland skrattar jag eller nickar instämmande. Ska vi kanske börja röra på oss?
Jag bjuder på en cigarett.