toujours

Min blogg är ärlig, det är inte många som läser den. Jag blottar min själ, skriver ner känslor och tankar jag kanske aldrig skulle våga uttala i verkligheten. Så varför kommentera anonymt? Om jag vågar, varför vågar inte ni?
Jag kanske slutar nu, för hemska, hjärtslitande, anonyma kommentarer gör mig ledsen.

The kids are alright
The kids are alright
The kids are alright
I wanna feel brand new
Oh yeah
Oh wow
I wanna be fifteen
I wanna be fifteen
I wanna be fifteen
'Cause I'm sick inside
Oh yeah
Oh wow
Growing up is hard
Growing up is hard
Growing up is hard
The hardest thing
Yeah
Oh wow
I have no friends
I have no friends
I have no friends
I can talk to
Yeah
Oh wow
I got to do a crime
I got to do a crime
I got to do a crime
'Cause I'm sick inside
Oh yeah
Oh wow
I wanna be fifteen
I wanna be fifteen
I wanna be fifteen
'Cause I'm sick inside
Oh yeah
Oh wow
There is no place
There is no place
There is no place
I can feel at home oh yeah
Oh wow 

I practice every day to find some clever lines to say
to make the meaning come through

Det var svart ute. Vi satt i din mammas lilla bil och höll varandras händer. Utanför fönstren lös lysrör och rödljus upp gatorna som annars hade varit så mörka. På din befallning satte din mamma på en skiva med en man som sjöng om ett UFO. Det var ett förtrollande vackert pianospel och jag kunde inte, fast du gav mig så många gissningar, komma på vem det var.

Långt senare när jag hade sett en broschyr med en clown på erat badrumsgolv och din mamma berättat för mig hur det låg till, visste jag vem han var. Jag undrade om mörkret den där kvällen hade något med ditt tillstånd att göra.

Sen fick jag reda på att det inte var mörkret just den kvällen som gjorde det, utan att varje kväll därefter var ännu mörkare.

 

Efter många pauser och ännu fler tårar på telefon passerade tiden förbi oss. Kvällarna blev ljusare och vi fann andra händer att hålla i. Jag hörde hela tiden ljudet av en basketboll mot gymnastiksalsgolv i mitt i huvud, hade jag läst broschyren? Var du sjuk? Var fanns botemedlet?
Min kropp värkte. Jag låg uppe och undrade om din också gjorde det, värkte i takt med basketbollen. Jag är inte viktig, det handlar inte om mig. I vår berättelse är du huvudpersonen och jag berättaren.

Jag fick känna doften av din hud igen. Din mamma var inte hemma och du såg en film. Jag såg bara dig. Tåget var inställt och kanske var det med mening! För oss! Vi var gröna i mellan dina lakan och jag fann att min kropp värkte igen. Den värkte i takt med dina hjärtslag och inte basketbollen, allt var så annorlunda nu.. Värkte din kropp också? Du andades i mitt öra.

Varför var inte tåget inställt nästa dag också.

 

Jag trodde blint på att vår historia inte är lik någon annans. Att våra band inte går att klippa av, att inget någonsin skulle värka så mycket i mig som du. Är det en illusion? Är du mitt tidsfördriv? Har vi slitit ut varandra?

 

Tåget stannar i Stockholm den här gången. Du har varit på andra sidan atlanten och är gladare. Allt är så stort där, säger du, så stort.

Jag ville helst av allt känna lite på dina läppar men det gick inte. Det var en sommarkväll och du bankade på min port, flera gånger och hårt. Visst är inte vår historia lik någon annans nu!

Jag öppnade porten och in kom du som så många gånger förut. Luften runt om oss hade stannat och du var som en magnet. I grön jacka och ljus lugg stod du mot väggen och dina ögon glänste, de glänste och glänste och slet i mig. Slet mig i tusen bitar för att sedan lappa ihop mig igen.

Det är så konstigt med er. När mina tankar äntligen har hunnit sväva till nya håll så kommer ni, smygandes, ringades, facebook-inboxandes. Det är så konstigt med livet, ibland känns det som att du motarbetar mig.

Jag älskar tomma lägenheter på kvällen. Sen kväll, med bara en liten lampa i fönstret som lyser. Man ställer sig och ser ner på gatan, den är fortfarande livlig eftersom det är stockholm. Är det sommar öppnar man kanske fönstret och så blåser det lite lätt, en hårslinga hamnar framför ögonen. Det ska vara helt tomt och släkt i resten av lägenheten, den ska tro att man inte är där. Så tyst är det. Det är rätt mörkt också, men dina ögon lyser så jag ser dig hela tiden. Fast du känns mest, du känns mycket mer än du syns.

-Why me?
- Because everyone else is boring. And because you are different.

Är så lycklig! Tänk att jag får en sån fin fin hand i min. Jag drunknar nu, är det okej? I dina ögon, dina händer, din doft, din famn.. Det växer så i mig.

Jag tänker ofta på att det kanske var hårfärgen, längden eller min smalhet. Kanske tjockheten och kläderna jag hade på mig. Ett album i min skivsamling som inte dög eller mitt ohälsosamma intresse för death cab. Kanske var det min lite för blåa pappa eller min lite för spetsiga näsa. Jag kanske var för oinsatt eller för insatt eller för lik eller för olik. Tyckte du kanske att jag var otillräcklig och alldeles för uppmärksam, efterhängsam eller omtänksam? Kanske var jag helt bristfällig inom allt. Eller lite för mycket. Lite för oduglig och lite för ful. Eller kanske tvärtom.
Nej just det, heter det inte "det är inte du, det är mig det är fel på".

Jag minns när vi inte kände varandra. Vill helst inte minnas det, för jag gick ju miste om så mycket. Du satt på mitt golv och såg skärrat på hanna när jag berättade om en dröm jag drömt. Hur skulle jag veta att en du skulle lyfta min tillvaro så mycket? Att du skulle bli den bästa personen att prata med och utbyta tankar, ideér, konstverk..
Du har något så speciellt, unikt. Du är inte bara en fantastisk lyssnare, du tar in allt så bra och möter konflikter på ett så säkert och lugnt sätt. Du har så många fina egenskaper jag själv försöker plocka på mig och utveckla. Kanske är du den klokaste 17åringen jag mött, och din talang.. Den sträcker sig inom så många områden att jag blir helt snurrig.
Jag kan inte hitta ord som beskriver hur fantastisk du är. Jag tänker ofta på vilken ambition och motivation du får när du brinner, jag har nog aldrig sett något liknande. Du inspirerar och får mig att tro att vad som helst är möjligt.

Om jag nu fick välja en person, som förtjänade allt det som väntar dig. Inte bara det, utan en person som förtjänar allt fint man nu kan tänka sig att livet har att erbjuda, så skulle jag välja dig. För du är så värd.

Vi går runt eriksdal med sassa och lägger oss på din soffa. Spelar musik från din iPod och dricker té, kaffe.. Vad pratar vi om? Allt som betyder något och allt som inte betyder något. Du hjälper mig. Jag behöver inte ens säga något. Jag somnar nästan här.. låt oss göra ett mästerverk av ord och bilder för jag vet att vi har det i oss.. du och jag..
Du gör mig så lycklig. Vi äter frukost på Rival och sen åker du till din skola och jag till min och har jag sagt att jag älskar dig

Finns människor som är så fina att observera. Som skiner när ingen annan tittar.

Jag vet precis vad jag vill. Men hur tar jag mig dit? Kan inte någon drivkraftig hjälpa mig på vägen? Jag skulle kunna skriva brev och sånger och serenader men prata. Hur gör man det? Hur gör jag det?
Jag vill stå i publiken när Yeasayer spela. Vara berusad och dansa, sjunga med, kyssas och känna adrenalin. Jag är så trött på allt grått. Jag vill också åka till Thailand och bränna mig på magen och klättra i berg. Jag är så trött på all sorg, jag vill skratta tills jag kippar efter andan. Jag är trött på att prata, jag vill känna kyssas röra.

Snart flyger jag iväg i konstiga känslostormer som först för mig upp bland alla moln och sedan ner i jorden. Upp och ner uppochneruppochneruppochneruppochner. Virrvarr av glada och elaka färger omfamnar mig medan alla min vänner står precis nedanför och håller i ett skyddsnät.

Haha..

Alldeles rött. Hela huset var så rött. Ett litet träd med några kulor och ditt rum. Foton och berättelser, individer och människor, historier och hjärtan jag aldrig kommer få känna. Vill veta mer, mer om dig. Lägg dig här på min säng (den är ändå för stor för bara mig) och berätta.
Jag ska lyssna.

Vill skratta och gråta på samma gång.

Vill helst inte göra så mycket annat än att spela super mario bros och tänka på dig.

Sakta, sakta.. Försiktigt och jättelångsamt. Vi skålade in ett nytt år på HGs tak och fyrverkerierna lyste upp allas ansikten. Iskallt, någon undrade hur många som skulle frysa ihjäl ikväll.
Det blev så bra, första dagen på det nya året. Det spritter i mig, färdas långsamt genom mitt blod och jag kan inte tänka på något annat. Förstår inte hur man någonsin skulle kunna tvivla på nyårsafton.