love will come knocking
Det handlar om en människa som står på ett berg och ser ut över en stad. I förgrunden finns kalla svarta tak och längst bort, suddig, finns en bro som sträcker sig över hela horisonten. Solen brinner nedanför de turkosa metallpelarna och i vattnet finns tusentals spottloskor som simmar omkring bland avföring, öl, blod, svett och...
Tårar! Som sipprar ner i jämna strömmar från människans ögon. Klotrunda blanka tårar som stadsvyn speglas i.
Droppar, plaskar, de bildar pölar på marken som hundar kliver i. Människan skriver om sig själv i sitt anteckningsblock och de svarta bokstäverna rinner ut över pappret, tårpappret. Hundarna vid fötterna ylar och blir blöta. Blodfläckar stiger och breder ut sig över vattnet under bron. Människan skriver om blodet från tusentals människohjärtan som tappats ut i vattnet. En epidemi har härjat över den själlösa slösade staden och människan gråter över sitt egna hjärta, som också ska tappas på blod. Hundarna snyftar. Det här ingen tragedi, skriver människan i sitt block, det är bara en epidemi av tusentals andra epidemier. Vem ser, vem finns, finns ens de kalla svarta taken eller den suddiga bron. Människan skriver och tårar rullar och rullar och blir större och större och hundarna blir blötare och blötare. Det är inte synd om människan, det är bara synd.
För längesen
En trött Stockholmskväll i december får jag två sms. Jag befinner mig bakfull på en av de sunkigare barerna på söder. Mitt hjärta är tyngre än västerbron och det hjälper inte med öl eller cigratter för att få det att lätta. Men han hjälper, när hans sms kommer ser jag hans tillrättalagda lockar framför mig och hör hans höga skratt. Jag vet hur han ser ut när han sitter med telefonen, ansiktet nära skärmen och lite öppen mun. Nersjunken i en soffa eller fåtölj någonstans på östermalm.
Sorlet stiger inne på baren och någon skriker av skratt. En kvartersalkis mumlar i skägget i baren och jag, eller, mitt hjärta som var så tungt har åkt upp i taket. Ingen ser, men allt som kan kännas i kroppen känns och dunkar och jag snurrar. Hans invit, i text, i blått och vitt sken, det är omöjligt och ologiskt och jag tänker att han kanske skickat fel?
Men mitt namn står tydligt där.
”Agnes!”
Sorlet stiger inne på baren och någon skriker av skratt. En kvartersalkis mumlar i skägget i baren och jag, eller, mitt hjärta som var så tungt har åkt upp i taket. Ingen ser, men allt som kan kännas i kroppen känns och dunkar och jag snurrar. Hans invit, i text, i blått och vitt sken, det är omöjligt och ologiskt och jag tänker att han kanske skickat fel?
Men mitt namn står tydligt där.
”Agnes!”
Nostalgi och död och evigt mörker (igen)
Vi kommer aldrig lära känna varandra.
Vi hånglar och ser varandra nakna men jag vet fortfarande inte hur du fick det där ärret som du har över ditt vänstra ögonbryn. Jag undrar vad din familj gör på somrarna och hur dina föräldrar träffades, men jag får aldrig chans att fråga. Du kommer aldrig få veta att jag älskar Sagan om klanen Otori eller att jag såg bds sista spelning på way out west 2008. Vi hinner aldrig prata, det finns ingen tid för oss.
Du vill inte.
Ssssss
På ditt bröst har du en ganska ful tatuering
på armen också
jag vill säga att jag inte bryr mig
att jag gärna vilar huvudet där ändå
om jag får
Kaffet blir kanske aldrig av
och jag är för stolt
för att skriva vad jag egentligen vill
vem vet vad du gör
vem har sagt att kärlek unnas alla
Jag önskar att någon skulle plocka upp mig och ta mig.
Asfalten var torr och gatan tom när han kysste mig utanför porten. En måndagsmorgon i februari som verkade lova vår, hans kyss lovade något annat, i alla fall ville jag tro att den var ett löfte.
I flera månader har jag sett små svarta prickar glida förbi i mitt synfält. Jag berättar det för honom och han säger något jag tror är typiskt norrländskt, he är ingen fara, typ.
Hans hår är rätt fult och långt och lägger sig som i stripor längs kinderna och hårfästet är högt. Jag rör runt runt i det håret utan att riktig förstå vem det är jag tar i, vem säng är det jag ligger på? Vems höga hårfäste är det här? Jag ser alla detaljer men inte någon helhet och det pirrar inte i magen, tror jag i alla fall. Jag känner inte efter, jag känner hans lena rygg och glömmer bort vad det var jag tänkte.
Morgonen, så ljus i hans rum som saknar persienner. Jag försöker ta mig upp försiktigt, långsamt, tyst.
En hand rycker tag i min arm och drar mig inåt neråt tillbaka. Det finns inget motstånd i mig, handen behöver knappt dra. Jag faller bakåt tar tag i det förvånansvärt vackra ansiktet och kysser det överallt. Mjuka mjuka kyssar och inga tankar tänks! Ingen annan plats inget annat ansikte.
om panik
Det känns nästan som en vår dag när jag går ut från porten. Min kropp är snällare mot mig nu, jag har börjat äta B12 vitamin.
Jag är så rastlös, det går aldrig över. Jag ligger i min säng och skakar på kvällarna, jag gråter av känslor som rör runt i magen. Är jag så känslig? Känner alla såhär?
Jag vågar inte ta de piller som ligger på nattduksbordet, fast det sägs att de kan hjälpa mig. Jag blir livrädd när jag läser på innehållsförteckningen, muskelavslappnande. Det ilar i hela kroppen och jag blir yr. Tänk om jag får en allergisk reaktion, slutar andas, och dör?
Det går inte. Jag kan ta en alvedon tänker jag snabbt. Jag står med det lilla pillret i handen, då tanken plötsligt slår mig, tänk om jag sätter det i halsen? Och kvävs? Ilningarna övertar återigen kroppen och tunga tårar rullar från ögonen. Åh, helvete, tänker jag och slänger iväg pillret. Jag skakar och svettas och fryser om vartannat och det går inte att ligga ner. Det sticker i fötterna, de domnar bort och jag trycker förtvivlat på mina hårda hälar.
Det är såhär det känns när man har en blodpropp, det har jag läst. Andningen blir tyngre och tyngre och jag går i cirklar i rummet, övertygad om att jag kommer dö. Telefonen i fast grepp i handen, så att jag snabbt kan ringa 112. Under tiden försöker jag hela tiden övertyga mig själv om att det är inbillning. Du är frisk. Du kommer somna och du kommer vakna imorgon igen. Jag lägger mig på sängen och gråter och skakar och förlikar mig med tanken, försöker låta kroppen vara, försöker andas normalt.
Jag hyperventilerar och rummet snurrar och ingen tanke i världen skulle kunna få mina kroppsliga symptom att försvinna i det ögonblicket. Jag är så djupt inne i mig själv att det skulle kunna pågå ett världskrig utanför fönstret utan att jag skulle märka.
Dagen efter går jag runt som i en dimma, jag känner mig hög och världen är sne. Som att någon försiktigt försökte trycka ner mig mot marken.
Doktorn säger att det bara är i min hjärna, han lyssnar på mitt rusande hjärta och skriver ut betablockerare.
Jag läser innehållförteckningen innan jag äter det första pillret, och jag skriker och gråter när det står att de inte ska ätas om man har lågt blodtryck, bröstsmärtor.
Jag googlar psykiatrisk akutmottagning.
Jag tar ett piller.
Nästa dag tar jag ett till.
Grevinnan av Dia
