toujours

Idag var det orientering och jag sprang. Ja, jag sprang ensam i skogen och trillade och halkade och snubblade och klev i sankmarker och visst lyckades jag ta alla kontroller och komma in i tid.
När man är ensam och trillar i skogen känns det så patetiskt, så ensamt. Det finns ingen bakom dig som kan skratta åt din klantighet, ingen som kan hjälpa dig upp, ingen som frågar hur det gick. Istället får man själv flåsande ta sig upp och springa vidare, kanske gnugga lite med handen på knät som gör ont.
Ungefär som när man är ensam hemma och sätter i halsen. Man kippar efter andan och får dunka sig själv i ryggen. Efteråt sitter man där, ensam och kanske lite uppskrämd och andas extra mycket bara för att man kan.
Visst känner man sig lite ensam då.
...

Idag snubblade jag rakt PÅ en kille.
I vanliga fall brukar jag inte bry mig särskilt mycket (jag snubblar rätt ofta, jag skyller lite på mina långa ben) utan säga ett högljutt "förlåt mig" och skynda vidare. Men idag trillade jag rakt i famnen på en stiiliiiig kille. En kille med randig tröja och chinos, en kille med lockigt hår och ännu längre ben än mig, en kille som lyssnade på Beirut och med en sån där nacke som man spanar in på håll och alltid undrar hur de känns att röra.
Han såg lagomt förvånad ut, men log i alla fall när jag stammade fram ett "ursäkta".
Jag hann även med kika på hans iPod innan jag stack iväg (Beirut - Postcards from italy).

Så, om den lockiga killen som blev påsnubblad av en stressad tjej idag vid medborgarplatsens tunnelbana, ungefär kl. 15.23 läser detta, ber jag så hemskt mycket om ursäkt (igen) och hoppas att du inte tror att jag är ett nutcase. För det är jag inte! Bara lite virrig och ostabil.
Förlåt mig!