Im on the run again
inga blixtar inget kärlek vid första ögonkastet
Jag kommer ihåg första gången jag såg dig. Egentligen hade jag sett dig tusen gånger förut, sovit brevid dig, kramat, skrattat och allt sådant. Men den dagen jag såg dig första gången var en varm vår dag i mitten av april.
Jag var ute med Jack, och plötsligt stod du några meter framför mig i den lilla parken precis vid ingången till min skola. Bilden av dig i parken har etsat sig fast i mitt minne, fast det snart är två år sedan.
Där stod du, med alldeles lockigt brunt hår. Kavaj, skjorta, jeans, tygpåse. Det lös om dig, du skrattade och hade en folköl i handen.
När jag såg dig då, kändes det plötsligt som att mina ben inte kunde bära mig. Hjärtat hoppade över slag och en slags nervositet slog mig. Varför, minns jag att jag tänkte, varför beter sig min kropp såhär?
Klart jag förstod egentligen, men ville inte erkänna för mig själv. Det gick inte, jag fick inte känna så för dig.
Men du märkte ingenting, och pratade, skämtade som vanligt. Jag kunde inte möta din blick, visste att jag skulle försvinna in då. Den rödrutiga skjortan bländade mig. Tweedkavajen satt perfekt över dina axlar. Tygpåsen såg tung ut, fylld av stulen folköl. Du såg fantastiskt lycklig ut.
