toujours

Kommer nog aldrig bli en stor författare- 

Det kan va okej. Jag tycker bättre om snabba kickar, att skriva en bok över fler års tid känns omöjligt för min rastlösa själ. Jag vill att allt i mitt liv ska kännas hela tiden, vara brinnande passion eller kanske kamp. P är utbränd, han kan inte se mig bakom en gardin av utmattning. Vad fruktansvärt det är att vara förälskad i någon som inte kan möta mig, som inte är så uppslukad av vår relation som jag! Jag vill ligga vaken på nätterna och kyssa hans händer, men vågar inte. Jag vill åka till mina föräldras hus och dricka vin och planera ett liv ihop. Jag är så glad, så full av liv och energi, han vill sova. Det blir bättre, tänker jag. Jag säger det till honom om och om igen; "Det kommer bli bra". 

Det glada tjugotalet! Börjar med pandemi. Det är bra att vara i karantän som nyförälskad, man vill ändå inte gå någonstans eller träffa någon annan. Eftersom jag jobbar hemfrån kan jag och P ha sex hela tiden, en snabbis innan zoom-mötet. Jag stirrar på hans profil och locken som faller ner i pannan, älskar när han inte duschat på någon dag. Hur håret i nacken luktar då. 

 

Men inga äventyr kan hända när man är isolerad. Om inte känslornas resa räknas, hur det känns att lära känna någon ny, resan från pirr till att vilja flytta in i den andra personens hud. Det är inte ett äventyr. Det gör för ont.