En ny igen, vem som helst förutom jag
Jag vill inte tro att du ljuger för mig. Men det blir svårare och svårare när det än en gång kommer in någon som går före mig. Jag väntar väl inte på dig, men om saker hade varit annorlunda hade det kunnat vara du och jag som hånglade på fest. Eller på nåt jävla lighthouse.
Jag kollar på bilder på henne på facebook och suckar. Försöker avgöra om hon är vackrare än vad jag är.
Mitt ego vill säga att jag är snyggare, faktiskt ganska så mycket. Och har jag inte fått höra det, tusentals gånger? Av främlingar, av kvinnor, av män, av random personer som går in stolpar medan de är upptagna att stirra på mig?
Jag skäms.
Hur kan jag tänka sådär, det är ju vidrigt. Jag ser hennes ansikte och vill så jävla gärna hitta något fel, något på hennes näsa som skulle kunna få dig att tycka sämre om henne, och mer om mig.
Jag är en hemsk människa. Som att mitt utseende skulle spela någon egentlig roll?
Det finns ändå ingen som blir kär mig. Alla de jag velat vara med har lämnat mig. Jag vet jag låter bitter och det är väl inte helt sant; men de slår mig hårt när jag tror att mitt utseende på något sätt skulle kunna få dig att ändra dig.
Du brukade kalla mig för skönhet på morgonen.
Jag är för naiv, för godtrogen. Jag trodde verkligen att våra stunder var lika magiska för dig som de var för mig, det är därför det är så omöjligt att släppa. Jag har krigat för dig, jag har varit beredd att ge dig ett helt liv, jag har gett upp all stolhet för att få vara nära dig. Om du blir ihop med henne nu är det så tydligt, så tydligt att inte ens jag kan försöka ignorera det. Det är faktiskt så att det är mig du inte vill ha. Det är mig. Och kanske har det varit så hela tiden och kanske har jag aldrig velat se eller ens kännas vid det, men nu har jag inget val. Och när detta är skrivet kanske jag kan försöka bygga upp all den stolhet som jag låtit riva.
Jag gråter inte ens. Det gör knappt ont faktiskt
Vilka är ni!!! Säg!!!
nämen om en skulle ta och ta en öl
öl
öl
öl
öl
öllöl
Ta och ta!
Jag längtar efter ruset som infinner sig, efter två öl.
Jag borde plugga.
Utanför droppar det från taken, ibland faller de ner på huvudet och det går en ilning från nedslagsplatsen över ryggen
Det är nog fullt på andra lång ikväll. Det är shoreline-kväll på Jazzhuset.
Såhär ser jag ut! Gör mig till inför kameran, hopp om att se lite lite bättre ut. Förställa sig och hålla på, skämssköljning. Svart skämsvatten över hela mig. Dyblöt går jag ner för backen in på andra lång och sedan Publik. Där sitter någon och väntar, en kille kanske, han är från Norrland och ler brett när han ser mig.
Om det syns att jag är dyblöt låstas han inte om det, han bara ler och ler och lerlerlerlerler.
Kan vi hångla nu?
detta är trots allt en dagbok
Lördagen den första februari och klockan är 00.11. Min mormor fyller 81 år idag.
Jag borde ringa henne oftare, jag borde tänka på henne oftare.
Idag har inte varit en vanlig dag. Igår fick jag en sådan grov panikångest-attack att jag åkte till akuten. Jag orkar inte beskriva symptomen, men jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag lovade mig själv att om det inte är något fysiskt fel på mig nu så åker jag till psyket det första jag gör imorgonbitti.
Men klockan 07.40 gick jag upp och läste Maja Lundgrens Myggor & Tigrar.
Jag ringde inte ens vårdcentralen.
På väg till skolan höll jag på att få en attack igen. Det handlar tydligen om att inte andas för mycket, för hyperventilationen sätter igång symptomen.
Jag mår så himla bra. Jag har flyttat till ett studentrum på masthugget och börjat läsa litteraturvetenskap, och jag älskar det. Varje föreläsning varje bok känns betydelsefull. Varje dag har en mening.
Människorna jag delar kök med anordnar fester. Vi går ut på AW tillsammans och blir fulla och går ut och dansar.
Jag försummar S. Jag försummar K. Jag försummar A.
Jag borde ringa dem oftare, jag borde tänka på dem oftare.
En kväll hånglade jag med någon. Dagen efter tänkte jag inte på A, fast han är den enda jag egentligen vill hångla med. Men han är inte här, inte ens i mina tankar. Eller ibland är han det, och då i dubbel kraft.
Det finns bara A, det är så självklart. Men vid vissa sinnestillstånd blir det så suddigt, som att allt han är bara är en dröm, en röst från en svunnen tid. Jag vill verkligen resa med honom, jag vill sitta på ett ölcafé från 19 till 01 och bara prata och röka. Vi rör inte varandra under hela tiden. När vi kommer innanför hotellrummets dörrar ligger vi med varandra tills det börjar ljusna utanför fönstret.
Imorgon ska jag läsa, Bodil Malmstens Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.
