Sist när jag prata med dig hade du luften kvar
Jag saknar dig. Jag hatar att erkänna det, hatar att skriva det, hatar att tänka det.
Jag önskar att det gick att välja vem man älskar.
Under vissa bussresor brukar jag fantisera fram scenarion då jag får slå till dig. Känna elektriciteten från mitt sårade sargade hjärta bränna till över din kind. Din förvånade rädda blick, kroppen som försöker väja undan men inte hinner. Det finns en sjuk del av mig som tycker att det skulle kännas bra. Skönt.
Att gotta ner sig i minnen är livsfarligt. Jag aktar mig för att ägna någon längre tid till saker som kan dra ner mig.
En bok i hyllan från dig. Ett mail från 2011. En bild på väggen jag inte förmått ta ner.
En bok i hyllan från dig. Ett mail från 2011. En bild på väggen jag inte förmått ta ner.
Jag tänker ibland förtvivlat att jag vill ju inte ens vara din jävla vän!
Som att det var mitt aktiva val. Som att jag någonsin valt. Känner mig återigen som en biroll i mitt egna liv.
Det tråkigaste med allt det här är att du förmodligen inte lägger ner en enda tanke på mig. Det faktumet får mig att framstå som oerhört tragisk, men det får dig att framstå som ett känslokallt svin. Vilket jag vet att du inte är, men jag kommer aldrig mer att försvara dig. Det skulle bli för mycket patetik, även om ni som läser här är vana vid en ganska hög dos patetik.
Nästa pålandsdrag.
En kväll tar vi några steg ut, ut på berget. Snart är min tid ute i rummet och jag måste flytta, men jag vill helst av allt stanna. Här där man kan ta ett steg ut och sedan se hela stan lysa nedanför.
Jag förstår inte att du var i London.
Jag förstår inte att man vänjer sig
Vem vänjer sig? Gör man någonsin det egentligen?
Hela vintern har jag befunnit mig mitt uppe i min egna apokalyps. Sakta har jag imploderat, utan att någon förstod. Det syns ju inte när det sker där inne, nämligen.
Det är så fruktansvärt mycket som sker där inne
