toujours

JAG VILL JU SÅ GÄRNA VARA KÄR I DIG!

Något jag tycker alla borde se är en tv serie i fyra delar som just nu visas i svt, de halvt dolda. Ingen mindre än Jonas Gardell har skrivit manus! Den är gripande och allt det där. Skådespeleriet är utmärkt (eller vad kan jag egentligen säga när nästan alla som går teater på södra medverkar i den).
Har sett alla avsnitt två gånger nu och jag har gråtit lika mycket varje gång. Livet är så jävla fult.

Tänk att så mycket kan hända på så kort tid.

"Jag stannade uppe hela natten och läste haiku dikter och jag svär, alla handlade om dig. Till och med de som handlade om mjölk och för lite växel.
När jag sedan satt och åt frukost spela de låtar på radion som jag svär! Varenda en handlade om dig! Du tror kanske att jag liksom inte är typen som funderar över saker och sådär va, men nu är det som om att världen vill att jag ska tänka på dig.
Men så är det.
Ja okej ska jag erkänna så vill jag tänka på dig."

Jag kanske överdriver ibland och dramatiserar, men om jag fick frågan vad som är centrum i min värld, skulle jag ju svara du. Du är centrumet i min värld. Det gör dig ganska cool och mig ganska
patetisk.

Fast nu får jag ju faktiskt säga och tycka det. Inte för att jag någonsin skulle säga det högt eller så.

Jag önskar att jag kunde skriva om stora saker som kärlek, död och liv. Men hur jag än försöker formulera orden och meningarna så tycks det aldrig få samma effekt på papper som i mitt hjärta.
Det kanske låter vettigt för er, men jag vill så gärna dela med mig av det jag känner. Få folk att känna samma sak.
Genom skrivandet blir det levande och äkta, på scenen förmedlar jag en känsla som jag kanske inte alls känner
utan bara spelar och framkallar.
Jag har en sådan extrem längtande efter det som är äkta! Det sanna och genuina hos människan, eller, finns det ens något sådant?