toujours

Vintern i gbg är svår. Det regnar på tvären och mitt paraply blåser sönder.

Vi skyndar över järntorget, in i spårvagnen, av vid olskroken, över torget, uppför backen, uppför trappor, in i hallen, av med kläder, ner på sängen.

Någonstans där smälter vi ihop. Jag vet inte var jag börjar och han slutar.

Tunga andetag, han får mig att vibrera.

Vi repeterar.

Januari och februari är svarta slukhål. I de två månaderna finns ingen värme och inget ljus.

 

 

 

Det är värsta är att jag vet vad han kommer säga, hur han kommer säga det. Jag vet hur hans ögon kommer att se ut (stora, blågrå, blanka) och jag vet vad blicken kommer säga. Min mage vrider sig, jag önskar att den gick att vrida ur helt, så att jag sedan kunde gå fri. En snabb kort plåga, smärta i några sekunder i mellangärdet, och sedan, över.

 

Men livet tycks vilja se mig plågad, en molande långsam smärta. Hans tomma ord, trevande och tvekande, hur han nästan vänder sig inåt för att leta efter ord som är så milda som möjligt. Så snälla och mjuka, allt för att bespara mig, allt för att inte uppröra.