Honey I sure miss you and I long to kiss you
Lyssnade på en låt som handlade om den dagen man vaknar upp och inte längre är olycklig efter ett breakup. Alltså den morgonen då man vaknar och vill leva, då det går att andas och man kanske till och med tänker på att solen skiner. Att det finns LIV. Jag minns inte när den morgonen var för mig.
Har alltid varit en sådan som flyr, snabba kickar, pusha bort ångesten. Jag tror att det förhållningsättet gör att man aldrig får en sådan morgon, allt blir till grå massa och sen till slut blir man kär i en annan.
