toujours

Du ser på mig som att jag vore utomjordlig. Dina ögon är förundrade och jag undrar vad du tänker, när du tittar sådär. Du känns enkel men kanske är du inte det, du känns blyg men kanske är du inte det och du känns säker men kanske är du inte det heller. Jag vill kyssa dig, jag vill ligga med dig, jag vill vakna med dig och jag vill promenera med dig. Viljan är stark men orken så liten, berusningen minimal.
Du skrattar sällan, säger det något?

Kan du dra med mig ut i natten på klippor. Kanske i skärgården, det är så fint där. Kan inte vi bli kära och fulla, och äta ost och dricka rödvin på en brygga. Kan inte din förundrade blick få mig att svaja. Jag vill så jävla gärna svaja nämligen.

Ute är det snart sommar och utsikten från ditt fönster på 21:a våningen är fenomenal. I ditt rum ligger rocky böckerna på hög och på väggen står en Bowie-platta. Jag fnissar när jag ser det för du är precis som mina andra.
I din säng hånglar vi och ligger med varandra, bakfyllekåtheten är stark den här varma söndagen i slutet av maj.

Vi bläddrar i din jan stenmark bok, har jag sagt att jag älskar honom? Du skrattar, nej ler förstås, du ler och kysser mig över ansiktet. Kinderna, näsan, ögonlocken, pannan, halsen. Jag ryser.

I min svarta manchesterjacka går jag men tunga steg nerför Götgatan. Små tunga steg, de är ledsna, så ledsna, men tillfredsställda. I en vattenpöl ser jag ditt vackra ansikte, för du är vacker, på ett klassiskt vis med höga kindben och ögonen långt isär. Din lugg är tjock mörk och flygig och den flyger och lägger sig över dina ögon. Som är gröna eller blåa jag vet faktiskt inte riktigt. Grönblåa.

Det är maj och solen skiner, steker faktiskt, och på Götgatan finns inte en enda vattenpöl för det har inte regnat på veckor.

Har solen precis gått upp eller ner. Jag önskar att jag var fullare och du fulare. Varför finns jag inte i din värld, varför får jag inte vara en del i den.

Och ikväll "hoppar" du mig. Jag är bara en central lägenhet med folk du känner lite halvt, en lägenhet som du "hoppar". Det sticker i mig när jag läser det. I den lilla meningen du skickar finns inget underliggande, det vet jag, men ändå känns det. Åh vad du gör ont. Sticket liksom gräver sig djupare och in i något som jag lämnat men som så lätt kommer upp, kommer fram. En gång i tiden var du mitt allt och nu hoppar du mig. Hela tiden. Jämt. Jag är så lätt att hoppa! För dig är vi inget som finns, det finns inget vi. För mig däremot, alltså jag, jag talar jämt om oss. Du lever i mig och det kan gå dagar veckor utan att jag minns men sedan kommer ett sjok av det som var oss. Som fortfarande är vi. Jag skulle aldrig kunna hoppa. Dig går inte att hoppa över eller under, du är alltid precis rakt framför. En mur i mig, framför mig. Min kärlek för dig är innerlig och evig. Villkorslös och fruktansvärd. En mur större än jorden. Det finns stunder jag vill hoppa, men det är omöjligt. Så stor är den så stark är den så löjlig är den. Så mycket älskar jag dig.