toujours

Ändå är jag tvungen att få ner det, få ner dig, i skrift. 

Ska jag gå till skolan nu? Jag behöver inga fler föreläsningar, inte nu, inte idag. Inte när du ligger under täcket brevid mig och andas tungt. Inte när jag vet att jag kan stanna här och låta dig långsamt ta av min tröja.

Jag förstår inte att människor får något gjort.

Det är obegripligt, sanslöst. Hur kan ni jobba? Plugga? Träna? Hur kan livet fortsätta som vanligt när det enda jag vill göra är att krypa in under hans skinn. Höra honom andas långsamt, sen snabbare, tungt och högt i mitt öra.

Sedan är jag såklart livrädd. Fullständigt förtvivlad och alldeles trasig och splittrad. Jag måste ha kontroll.
Blir aldrig för full, röker aldrig för många cigaretter, skulle aldrig tillåta ett alltför hårt fall.

Vet hur ont det gör, hur svårhanterligt och förjävligt det kan vara.

Som tonåring föll jag jämt. 

(Men när jag är där i sängen helt omsluten av lukter och hud då finns inte mycket kontroll då finns bara hårt hårt fall och kanske är det okej)

Trodde aldrig att jag skulle känna såhär igen. Men det gör jag och det känns som att jag går igenom golvet, faller ner tre våningar och landar på rygg, utan att blunda. Jag kan inte tänka på annat än dina andetag din andedräkt din tunga, jag vill vara i det hela tiden. Stormarna i magen när dina händer tar sig innanför tröjan, hur det känns som att jag har kolsyra i blodet när du kysser mig. Jag har aldrig testat nån drog men jag kan inte föreställa mig någon bättre tripp än den jag får när din nakna hud rör sig mot min. 

Stockholm igen. Lukten är annorlunda här, fränare och mer förorendad. Inte lika mycket havsdoft.

På perrongen där jag väntar på pendeln smyger sig ångesten på, världen gungar och det sticker i vänsterarmen. Jag tar djupa andetag och tänker att det är okej, att jag kan hantera det nu. T-centralen är den värsta platsen på jorden och jag får alltid ångest här, borde vara van.

Jag har börjat sakna H igen. Hon är Stockholm för mig. Hon visade mig Östermalm och Vasastan och jag drömmer fortfarande om den dagen hon bjöd med mig hem till sig på lunch. Hur hon skjutsade mig nerför backen till tunnelbanan på hennes cykel. Lunchen vi åt, hennes precision när hon skar tomaterna, snabba vana rörelser med kniven och tomatskivorna som hamnade på hög.

Jag var 16 år och helt tagen av henne. Jag vill vara henne. Hon var en sådan person som kommer in i ett rum och fullkomligt stjäl all luft och allas ögon. Hon var förtrollande vacker, öm, snäll, högljudd, rolig, givmild, ödmjuk och omhändertagande. Hennes sätt med killar, hennes sätt med vuxna, hennes sätt  med lärare. Jag observerade hennes rörelser, hur hon la sig på sängen med en kopp té, hur hon virade sina ben runt mina när vi sov ihop, hur henne mun krökte sig när hon åt yoghurt på morgonen. Hon var en sådan som alla blev kära i.