toujours

På way out west kysser du mig i folkmassan utanför bajamaja-land. Du bara tar tag i min axel och kysser mig, en kort stund och jag är med på det. Det kittlas i magen. Du är väldigt full och i efterhand undrar jag om du gjorde det bara för att du ville att hon skulle se. Jag kan inte förstå annars, varför. Ölburkar och svartklädda människor på led. En falafel på gatan och min bästa vän i kön till bajamajan. Och din lilla kyss, som för mig inte är ett dugg liten. Den är stor och den förgör mig, kanske ser du det i dimman. Vi åker till jazzhuset och du ser mig inte mer den kvällen. Tysta talande doctor martens som inte kan andas. Ett rökigt rökrum. Man får inte gå ut. Vi dricker slattar och dansar till arcade fire. Jag finns inte!

Du köper choklad och vatten på seven eleven innan vi går på tunnelbanan. Jag hoppar upp och ner, på samma ställe bredvid dig, drar dig i skjortärmen och skrattar. Min energi är hög, och jag vet knappt om jag drömmer eller om det är sant. Jag ser mina vida byxor fladdra, de är tunna och svarta och har en hög slits så mina lår syns ibland. Du säger att de är fina.
När vi korsar Hornsgatan tar du min hand och jag låtsas att vi är ihop. Det är fortfarande ljust fast klockan är halv fyra på natten, och varmt. Du är varm och du följer mig, jag leder vägen på vårt olyckliga slut.

Vattnet ligger tyst och stilla under Västerbron. Tusentals ljus från hus över klippan. Över dina vans och dina lockar. Jag hoppar i först och vattnet lägger sig som silke över min nakna hud, det är varmt, eller så känner jag inget efter 6 öl. Du hoppar i och simmar vant, kommer nära.

Det är tyst, som att viken var ett vakuum. På andra sidan finns bara träd och på vår sida finns bara våra mörka kläder. Du säger att nu borde vi kyssas, och ja. I det svarta vattnet gör vi det.

På vägen hem till dig vill du kyssa mig men jag råkar vika undan. Du spelar sur och jag svarar med att täcka hela ditt ansikte av pussar. Ditt skägg kittlas, du ler.