toujours

På sms bjuder han in mig till sig. Jag står på en nattklubb och har egentligen bara väntat på detta hela kvällen. Helt plötsligt känns det viktigt att nyktra till, och jag ger bort det sista av min öl till en kompis som står bredvid. Vi dansar på det trånga avlånga utrymmet som är dansgolv i den här lokalen. Jag vet inte vad som händer runt mig, jag vet bara att det stormar i mig. Som att all kolsyra i ölen jag druckit ikväll helt plötsligt släpps ut i musklerna. Speciellt kittlande över hjärtat.
Så flänger jag mig ut ur klubben, bort från dansgolvet, till garderobskön där jag diskret försöker tränga mig fram.
”Kom hit.” Skriver han på sms.
”Inte sen. Nu”
Jag är lätt, han har mig. Plötsligt vet jag inte om berusningen jag känner beror på alkohol eller nervositet eller kanske kåthet. Jag flyger över Stockholms torra vårgator, förbi dansens hus och över Norra Bantorget. Jag sjunger med i musiken jag lyssnar på, högt. Männen som går förbi stirrar på mig, kvinnorna som går förbi stirrar de med. Ikväll känner jag mig stor, som en jätte. I ett enda stort jätte-kliv tar jag mig från centralstationen till rådmansgatan. Så små husen är, så små människorna är, ikväll är tegnerlunden inte större än en knappnål. Pip, pip, pip, piiip låter det när jag slår in portkoden som tydligen har slutat fungera för kvällen. Pip, piiiip ekar det i mitt huvud. Pip pip pip i min hjärna som tydligen har slutat fungera för kvällen.