toujours

Jag älskar dig så mycket hur klok du är hur du ler att du bor där du bor och att du är så klok nämnde jag det? Jag vill helst visa hela världen men det är inte min grej att lägga upp bilder på bilddagboken och skriva älskling älskling älskling ÄLSKLING. Jag kanske låter pretto men det känns ytligt. Shallow. Jätteshallow. Och du finns ju så djupt i mig att jag inte kan använda mig att några ytliga metoder för det blir aldrig samma sak. Det blir aldrig samma sak.

Det är onsdagkväll. Kl är 19.48. Jag ska sätta på mig ett linne. Solen skiner, himlen är blå och morrissey står på. Ska på fest på söder och det känns jävligt bra att det inte är i typ bromma som allt annat. Saknar Erik en aning, en aning mycket. Åker till Mariefred imorgon, ska bli trist. Fast får kanske träffa Malin. Känns bra.
Tänker inte anmäla min blogg till way out west tävlingen för jag orkar inte skriva feta-seriösa-pretentiösa-musik-INLÄGG i min dumma lilla blogg!
Jag kollar ner och ser mitt where the action is band som sitter runt handleden. Ler lite. Ler lite mer. Funderar på att sätta på sista scrubs dvdn i säsong fyra. Borde kanske börja pallra mig till festen. Orkar inte gå till Erstavägen. Orkar defintivt inte lyssna på lisa Miskovsky. Lyssnar på Bon Iver istället som sjunger COME ON SKINNY LOVE JUST LAST THE YEAR och rör min benmärg. Sen så kommer trumslaget.
Ska söka jobb som körsbärsförsäljare utanför ikea. Pappret ligger framför mig jag måste bara maila mitt CV till Mr Saheb på Swedish Asian Import. Någon är på talangen just nu. För tre eller fyra år sedan var jag också det. Det var jättevarmt eller lagom, fönstret stod öppet och våra hår blåste lite och det var natt men inte alls särskilt mörkt.
Jag hatar att glömma. Jag älskar minnen lika mycket som jag hatar dem. En fantastisk stark hatkärlek. Tänk om man fick välja vilka minnen man skulle komma ihåg? Det kanske vore dåligt. Ben Gibbard sjunger att the gift of memories is an awful curse. Det är kanske det. Men sedan kommer acceptans och då är man glad att man står kvar på grusvägen vid häcken påväg till skolan med alla de där minnena.

Nu är klockan 19.58. Jag går snart ifrån datorn till garderoben och sätter på mig mitt linne samtidigt som band of horses sjunger THE END IS NOT NEAR ITS HERE.

Och när de sedan insåg att deras kärlek var precis lika tunn och obekväm som den där bäddsoffan. Det var inget hjärtslitande farväl, men när de gick ifrån varandra kände båda att de hellre låg på en hård bäddsoffa från ikea, än på golvet.

SOM ATT SKRIVA MED VERSALER
FOLK TROR ATT MAN SKRIKER
FAST MAN FÅR INTE SKRIKA NÄR MAN ÄR ENSAM
ELLER DET BLIR JU INGEN EFFEKT DÅ
INGEN SOM REAGERAR
SÅ JAG SKRIKER I MIN ENSAMHET
FÖR ATT SLIPPA REAKTION