åkaåkaåkatåg
Nu åker jag iväg med min bästis. Kommer tillbaka om 14 dagar. Hejdå
Vackraste jag sett
En vacker ung man i Edinburg och Manchester
inlägg nr
Åh herregud, känner att det borde finnas alkolås på den här bloggen.
bajsmacka
Jag var tvungen att skriva detta.
Jag röker en cigg på götgatan. Det regnar och jag vänder upp huvudet för att möta dropparna, mitt i ett bloss. Jag tänker att jag måste släppa allt nu, du kan inte förbli speciell för mig för då kommer jag inte kunna leva. Sen så tänker jag på er relation, det svartnar i mig. Ikväll smsade du henne och du tänkte på henne men inte på mig, fast vi var på samma ställe. Vi stod bredvid varandra och jag såg, såg henne skriva och tänka. Ni kanske sover tillsammans nu, vad vet jag, det enda jag vet är min jävla svarta känsla. Hur kan man älska två personer så mycket och ändå känna så svart, inför dem?
Sen så tänker jag att det spelar fan ingen roll. Varför ska jag gå runt och må dåligt över någonting jag inte ens kan veta, eller ens ha någon inverkan på. Det spelar FAN ingen JÄVLA roll. Det tänker jag när jag går på gatan bredvid henne och vet att ni smsar och tänker på varandra och jag DÖR, jag dör, lite inombords, men ändå så vet jag att min känsla inte leder någon vart. Hur orättvisst är det inte? Kan inte någon låta mig slippa den äckliga vidriga svartsjukan, i alla fall?
Allt detta bor i mig. Jag vet att det förmodligen inte har med någon annan än mig själv att göra. Jag avskyr det, det är en del av mig själv jag skäms något så in i helvete för, men det hjälps inte. Inget hjälps. Det bara är så och jag får försöka hantera det.
Wäähhh
Vill sova. Tyst drömlös sömn i flera dagar och veckor.
När jag åkte till dig
Jag landade ensam på Heathrow. Precis innan jag klivit på planet i Stockholm, livrädd, så fick jag ett sms där det stod förlåtförlåtförlåt jag tog fel på dagarna. Så själv såg jag mig omkring i det enorma rummet där bagaget kom ut på rullband. Jag var kallsvettig och skakade, av förväntan och också som en efterreaktion på den dödsångest jag känt i flygplanet. För mig var det en skräckblandad förtjusning att du inte väntade där, du var till och med på andra sidan Atlanten! Minns att jag kände mig så liten när jag rullade iväg med min väska över det blanka stengolvet. Vad fan gör jag nu, tänkte jag, medan jag tryckte mig in på tunnelbanan.
Det enda som fanns i mitt huvud var ju du, min inställning hade hela tiden varit att vi skulle ha mötts den kvällen. Åh. När jag tänkte på det vred det sig i magen. Känslan var överväldigande och gjorde mig både lite illamående och yr.
Det enda som fanns i mitt huvud var ju du, min inställning hade hela tiden varit att vi skulle ha mötts den kvällen. Åh. När jag tänkte på det vred det sig i magen. Känslan var överväldigande och gjorde mig både lite illamående och yr.
Jag gick till en thairestaurang och beställde in de billigaste nudlarna de hade. Var inte hungrig, ville bara träffa dig nu. En fönsterplats fick jag och det kändes så bisarrt. Jag var i London, på en gata i Shepherds Bush, helt själv, och väntade på dig. Du var i USA, och nu skulle vi ses. Resa. Det vred sig i magen igen. Jag hade ingen jävla aning vad jag gett mig in på, vad som helst kunde hända. Vi var inte ens ihop längre. Tankarna gick runt i mitt huvud. Timmarna sakta. Jag var trött och längtade efter dina armar. Hur längesen var det vi sågs? En månad? Två? .. Londonvädret gick knappt att gå ut i, vinden blåste rakt igenom min tunna klänning. Jag valde den samma morgon för jag tänkte att du kanske skulle tycka att jag var fin i den. Jag gick på bio i ett tråkigt köpcentrum bredvid vårt (mitt) hostel, bara för att bida tiden. Kunde inte komma på något annat att göra.
Det var ett under att jag ens somnade den kvällen. När jag la huvudet på kudden visste jag att du satt i ett flygplan på väg till mig. Långtbort. Snart här. Det pirrade och pirrade och pirrade i mig. I hostelbaren på våningen under hade de "full moon party" och spelade hög musik och skrek och shottade och hånglade. Jag låg bara i sängen, med två täcken för det var så jävla kallt, och tänkte imorgon. Regnet smattrade utanför.
jag aldrigaldrigaldrigaldrig glömma dig
Nu dör jag. 20 år och några månader sen tog allt slut.
Jag saknar dig. Tänker på allt som var oss varje dag. Går sönder inuti för varje tanke.
Du frågade om du fick kyssa mig. Krash. Första gången vi hade sex. Krash. Första natten på tågluffen i ett rum med 1000 andra. Krash. Dina andetag i mitt öra. Krash. Dina lockar som jag rör runt i. Krash. Du säger att jag är det vackraste. Krash. Henrik i Norrköping. Krash. Dina docs. Krash. Bada i blå lagunen. Krash. Hämta dig utanför porten. Krash. Rostade mackor. Krash. Kyssa i nacken. Krash. Vara i Berlin. Krash. Berlin. Krash. Prag. Krash. Amsterdam. Krash. London som aldrig blev vårat. Krash. De gånger du aldrig ringde. Krash. Allt kraaash.
Utkast från i somras
.
Filmscener
Här kommer några filmscener som är fantastiska
Garden state "infinite abyss"
Garden state "infinite abyss"
Fight club slutscenen
Lost in translation, hejdå-scenen
The Royal Tenebaums, baddrums-scenen
500 days of summer " expectations vs reality"
Candy, "extravagant delight"
Finns ju hur många bra och fina filmscener som helst, men nu orkar jag inte leta mer på youtube. Om någon har ett tips så kommentera gärna!
Jag träffade dig och sen drömde jag om jordens undergång
Jag har haft återkommande i mardrömmar i flera år som handlar om jordens undergång. De skiljer sig åt rent story mässigt, men månen och natthimlen är alltid det centrala. Jag tror ju egentligen inte att det betyder något, jag tror ju på vetenskap och det finns inget vetenskapligt över mina drömmar. Men de är så fruktansvärt starka, och jag vaknar alltid mitt i natten alldeles kallsvettig och skakig efter dessa drömmar. Jag drömmer väldigt ofta konstiga saker som jag kommer ihåg, men aldrig reagerar min kropp så starkt på "vanliga" drömmar.
Händelseförloppet ser ungefär såhär ut i varje dröm: Månen är enorm på himlen, stor, röd och olycksbådande. Det är folktomt överallt och jag känner ett maniskt behov att vara nära de jag älskar. Jag vet alltid något som ingen annan vet. Himlen öppnar sig, och månen slår på något sätt i jorden. Ibland flyr jag, ibland har jag sett "guds öga" (?!) och ibland är det till och med zombies inblandat.
Efter sådana här drömmar, som jag kanske har haft 4-5 ggr om året de senaste 4 åren, är liksom hela dagen efter ångestladdad. Känslan från drömmen lever kvar i mig så länge och så starkt att jag verkligen undrar vad fan som är problemet.
