toujours

Hur mycket vi än snurrar in oss i tankar kan vi aldig förutspå något. Vi tänker och tänker och tänker tills varenda tanke har utformat alla tänkbara alternativ som det skulle kunna tänkas ske, och trots det blir det aldrig riktigt som vi tänkt oss. Tänkt, tänka, tänkas. Tänka! Jag tänker. Stavas det verkligen så? Med ä?
Hur gör man för att sluta då? "Sluta tänk så mycket". Ja det skulle jag gladeligen göra om någon förklarade för mig hur man gör, mer konkret. Folk slänger ut sig alla dessa uppmaningar hela tiden utan att förklara. Vet verkligen alla hur man gör? Förutom jag?

Det är så lätt att fastna med blicken i dig. En dragningskraft, kanske, som bara jag ser. Du pratar, jag är tyst och sugs neråt. In i dina stora ögon och stora själ.
Jag trivs så, tänker på det hela tiden.

Allt stämmer med dig. Du har allt som människor värdesätter utan att se det själv. Alltså är du både fulländad och ödmjuk. Det enda som skulle fattas är det romantiska, vill du inte visa mig?

Magisk. Overklig, eller kanske för verklig. Mitt nu, du är nuet för det finns inget minne som jag hellre gömmer mig i än är här med dig. Det finns ingen framtidsvision som jag hellre seglar in i än den tillvaro jag befinner mig i här, med dig.

De gick aldrig på museum den där dagen. De gick ingenstans, de satt hemma i på varsitt håll och såg tiden passera förbi deras ögon. Hon blickade ner på telefonen då och då, och han bara skrev och skrev och skrev tills orden nästan tog slut.
Att något så bra inte fungerar förstod hon inte. Obotlig optimist, som inte vågade tänka på ett annat alternativ som fanns. Alternativet hängde ovanför hennes huvud dagligen från den stund hans röst sa på telefon att det inte fungerade. Kanske en annan tid kanske inte, sa han också.