toujours

Så jävla högtravande det blivit på sistone.

Orkar knappt med mig själv, läser aldrig igenom två gånger för då vill jag bara radera.

 

 

Snart är det JUL och det innebär att alla ska vara glada. Jag känner mig inte speciellt glad, men det bör inte vara ett hinder.

 

Min vän sa dagen efter att hon hade sett våra fotspår i snön utanför hans port. Hur de gick i en cirkel, tvekande, fram och tillbaka och sedan in genom porten.

 

Klarar inte av väntan, klarar inte av att vara sval. Jag är fördjävla dålig på att vara sval.

Efter att vi har legat med varandra går han på toaletten och jag ligger kvar som ett kryss över sängen och stirrar ut genom fönstret. Jag ser kala trädkronor som vaggar i vinden, de påminner mig om hur obetydlig jag är i världen. 

Mörkt i rummet mörkt utanför, fast ett ljust mörker. Ett grått mörker som silar in genom fönstret.

 

Kanske är jag kär i dig tänker jag när han kryper ner under täcket igen. Men jag säger inget, kryper bara närmare och överväger möjligheten att gå därifrån. Hur smärtfritt allt skulle kunna vara om vi aldrig sågs igen, ingen dramatik, inga känslor, ingenting.