Jag ville glömma dig
Vi kan väl låtsats att du inte är skyldig mig nåt.
I remember every kiss
Jag står utanför södra station. Vi har nog aldrig varit här tillsammans, och vi har ju varit överallt, tillsammans. Alla barer på Hornsgatan är du och strand är du och götgatsbacken är du. Men södra station är ingenting, det är ingen.
Jag tänker på hur jag minns dig. Jag minns dig komma gåendes över Fridhemsplan med en brun manchesterjacka du ärvt av din kusin, han som heter Per och som alla säger att du är så lik. Under jackan har du en rödrutig skjorta och på benen slitna cheap monday jeans som från början var svarta men som nu är mörkblå. Och clarks, bruna clarks på fötterna. Över axeln en tygpåse men stulen folköl. Ditt hår är långt och lockigt och du ler stort mot mig som står och väntar. På Fridhemsplan i april året 2010.
Fyra år sedan och du var det finaste jag sett. Nu vet jag inte hur du ser ut, jag minns inte din röst eller ditt leende och jag vet inte vilka kläder du har på dig ikväll. Jag har hört att du är på Gotland, i huset ni byggde och som jag lackade plankor till. I huset vi såg twin peaks i och spelade sällskapsspel med dina kusiner. Jag älskade det jävla huset.
Nu är du där med din nya tjej, den andra i raden efter mig och jag lider fortfarande. Jag plågas fortfarande av ditt minne. Det jag minns är din trevande röst i mörkret i mitt flickrum den där helgen i april 2010. Din röst som försiktigt säger jag skulle vilja kyssa dig nu.
3 x Bruno
Av Bruno K. Öijer
Around around
Lite smalare och lite ledsnare ter han sig i mina ögon. Käkbenen är tydligare nu än då. Rummet tommare. Det känns som att han stirrar in i mina ögon och jag rodnar, blir tvungen att vända mig bort. Kollar på vadsomhelst förutom hans ansikte, den blöta perrongen, skylten, odenplan 2 min. Han är så himla fin, ser hans vita tänder i mörkret i rummet. Känner hans varma händer mot kroppen.
Det är nästan vant nu, jag känner mig hemma i hans hem. Jag har duschat i hans dusch jag har badat i hans armar jag har kysst hans mage, ben, armar och hals. "När ska vi gifta oss?" Frågar han på skämt. Jag skrattar, men det pirrar något ofantligt i mig. Han skämtar men jag vet inte om jag förstår hans skämt. Var är allvaret? Vill jag fråga. Det finns alldeles för lite allvar i min vardag.
