toujours

Har sand i örat efter att ha tumlat runt i stora atlantvågor. Imorgon åker vi hem, till snö och mörker. Det känns bra, jag vill hem nu, orkar inte en dag till ensam med föräldrar.

Önskar att jag hade någon att dela det hör med. Någon att skratta med. Vill ha dig här, vill kyssa dig på solstolen, blöt men varm, tillfälligt lycklig utav solen och sangrian. Jag skäms över det, att du fortfarande är kvar i mig. Men kanske är det för att jag inte har något annat att fantisera om, eller kanske är det för att jag vill.

Är på Teneriffa. De har världens jämnaste klimat. Inga dalar inga toppar, bara lagom sol och värme varje dag år efter år. Jag bor på hotell med danskar, tyskar och engelsmän. De är blekfeta och har gula all inclusive armband på sig. Då behöver man aldrig lämna hotellet, man äter alla mål och dricker all dricka här. Jag låtsas att jag inte är en del av det, att jag bara tittar på. I hörlurarna sjunger thåström och weller och de passar inte alls in. Och jag älskar det. Alla butiker säljer likadana saker, alla restauranger serverar likadan mat. Flip flops och billiga solglasögon, pizza eller kött med pommes. Kanske gillar jag det, det är bekymmerslöst. Man solar, äter, dricker, badar, solar och går och lägger sig. Inget nytt. Det finns ingen värld utanför den här lilla ön.

Allt jag skriver ikväll blir konstigt. Är det årstiden eller håller jag på att bli kär i honom? Hur skulle det sluta?

Snöjävel. Har väntat på pendeln i en halvtimma. Körde fast idag också, men det gick att jucka sig ut.

Går ut och röker bara för att få en sista stund med dig. Jag är inte sugen, alls, men du går ut och jag vill så jävla gärna vara nära en liten stund till. Du är det finaste jag vet. Jag hatar dig samtidigt som jag älskar dig så förbannat. När jag har halva ciggen kvar går du in. För du är kall, säger du. Jag står ensam och kollar på snön som ligger som en matta över det tysta kvarteret.

Jag blir aldrig mer kär igen.