I wish I wish you'd care
Sommaren är i sitt esse. Slussen vibrerar av ljudet från tusentals converse som möter golv i takt. Svarta vans som stampar i trappan ner till debaser slussens uteservering.
Vi rusar över övergångstället, jag kramar en vinflaska hårt i farten.
Bilarna susar snabbt förbi oss, kör över vår skugga. Skickar vindpustar över nacken.
Vindpust, vinpuss.
Det blir aldrig mörkt, det blir inte mörkt varken på himlen eller i tankar. Vi går förbi barbenta brunbenta spritdränkta människor som skrattar. Vi glittrar, ända bort till skeppsholmen hör folk våra klunkar.
Klunkande drunknande i slussenhamnen.
Vi äter lakrits och är stumma
På telefon är jag desperat, säger samma saker om och om igen i hopp om att du kanske ångrat dig. Min säng är stor och täckt i ett överkast med stjärnor. Jag trycker mitt ansikte mot en kudde och hulkar ut tårar.
Det var väl kanske lika bra.
Sista gången jag befinner mig i det här rummet, det dödsdömda rummet fyllt av dina andetag, som för längesen fyllde utrymmet mellan fönster och vägg.
Det är inte synd om mig, det är bara synd. Dina ord läker inte, dom förgör.
Så full, så jävla full vill jag bli ikväll. Inte en tanke ska tänkas. Inte ett ord ska få formas. Inte en människa ska få se!
Ett helt paket med cigg var fullt för en sisådär 30 min sen. Nu är det tomt! Min lilla patetiska revolt mot mig själv. Några cigg och några öl. Sen några tårar på det.
Och imorgon ställer jag klockan på 08 och går upp och pluggar latin.
Du är starkare
Än vad du tror
Du
Är
Stark
Are!
För jag är ägd
Och jag kan ju alltid skriva något, när det känns jobbigt kan jag ta upp min lilla telefon och skriva något meningslöst.
Hökarängen är förknippat med förtvivlan och jag skulle aldrig kunna bo där. Där kommer du att bo med någon blond som skrattar mycket och aldrig är bekymrad.
Jag måste nervärdera dig, det förstår du, jag kan inte gå runt och tro att du är den enda. Den enda som förstår, den enda som kysser på rätt ställen, den enda som säger rätt saker. Jag måste få dig att bli mindre, för annars klarar jag mig aldrig. Så ta inte illa upp om du läser, jag vet att du kan ta mina små ord.
Jag lyssnar om och om igen på graceland med paul simon. Den får mig att må bra, både deppig och peppig. Ni som läser kanske har tips på mer sådana depp+pepp-låtar?
Hejdå. Nu går jag av i medis och somnar i en stor ensam säng och vill inte vakna, om det inte vore för 3 personer som faktiskt vill att jag ska vakna och säger det varje dag. Du är starkare än vad du tror, Agnes. Så säger de.
De fann sig i bibeln de ord som du sa
Vem läser?
Jag är ömklig. Du påpekar det, trött i telefon långt bort.
Dagarna är korta och kvällarna väldigt långa och ensamma. Jag trivs inte med att vara ensam, jag vill somna i din famn och vakna i den och gråta i den. Du tycker inte om när jag gråter, du gäspar. Kanske kan du inte förstå mina tårar, kanske vill du inte. Det är livsviktigt för mig, bekräftelse! Åh din bekräftelse. Helst på dansgolvet för du är så jävla snygg då och bredvid dig känner jag mig viktig, vacker.
Jag vet inte hur det är att inte vara kär. Pulsen varm i öron och mage, för visst är den alltid där? Vi är gitarrer & bas, trummor och hat, död och evigt mörker, david bowie I love you (since I was six) och alla deppiga låtar med nick cave.
Ibland trasas jag sönder och samman, häromkvällen dansade jag till hot chip på en fest med utsikt över älvsborgsbron och älven och hisingen långt bort fast nära på andra sidan. Den påminde mig om västerbron en ljummen julinatt i sällskap men någon som bara lockar fram skratt i mig. Du lockar fram tårar och kanske är det så det ska vara, bitteljuvt. Så starkt att det trasar sönder själ och hjärta och tankar.
Kan inte hjälpa att tänka på en disktrasa, blöt och frodig. Efter en natt hängandes över kranen torr och hård, lite som sandpapper, eller kartong.
Säkert, Annika Norlin, har en gammal demo-låt som heter faller isär. Jag älskar den, varje ord, så simpla och så rätta och bara så rakt in i hjärtat. En del som etsat sig fast i mig;
Jag höll dig när du föll på nyår skulle du göra samma sak?
Du är med mig för det är så lätt
men det är inte lätt att vara jag och veta att du är med mig för att jag inte är svår!
Jag vill inte förställa mig, egentligen vill jag bara att alla ska älska mig precis så som jag är. Så eländig och ömklig som jag faktiskt är, så ledsen och så hypokondrisk och ångestfull och ibland så ful och finnig som jag är. Jag är inte särskilt förtjust i dramatik, det är dramatiken som verkar vara förtjust i mig. Ett lugnt liv en lugn helg med någon som jag älskar och som älskar mig tillbaka, det skulle räcka. Sedan skulle jag inte klaga mer.
Det är ju så jävla lätt, är det inte det?
Jag är född i en mall. Jag befinner mig mellan schablonen över hur en kvinna bör vara, och hur jag faktiskt är.
Ibland är det helt fruktansvärt hopplöst.
När männen på klubben tar tag i mig och skrattar. Runt midjan, över rumpan.
Jag tillhör alla,
Varje gång går något sönder inuti, de tar med sig något litet.
Annika Norlin har en annan låt då hon sjunger; de jävlarna ska skjutas
Fryser. Hösten drar in som en dementor över landet och suger ut allt som är fint och varmt och kul.
Ibland får jag för mig att jag inte finns, tillräckligt länge i sängen och jag tror att jag inte mer finns. Sedan vibrerar det på nattduksbordet.
4 nov 2013 07:53
En ny dag gryr, Agnes.
Full av möjligheter.
