toujours

Dina kyssar lite som en sugpropp. Dina läppar sväljer hela min mun, nästan som att du tar en tugga av mig. Sväljer mig hel. När vi ser våra kyssar på bilder brukar vi skratta och peka. ”Äta upp” säger vi med en gullig barnslig ton. ”Äta upp!”

Ibland tänker jag att det inte finns sådana killar som du. Sådana som tar bort ens hår från nacken och sakta sakta vidrör den tunna känsliga huden med sina läppar. En alldeles perfekt blöt öm kyss landar och vandrar vidare neråt, skapar rysningar över hela mina armar hela mina ben. Vem gör så egentligen, vem håller fast en i sängen och kysser låren säger ”Gå inte”.

Ibland tänker jag att du är den enda med lockar. Den enda som älskar mig på morgonen när jag är svullen och skitig med stripigt i pannan. Då är man tydligen vacker, jag vet att du är ärlig. Värme sipprar ut i varenda kroppsdel, känner mig svag och stark på samma gång. Ingen annan skapar något sådant i mig, ingen annan får mig att känna så.

Någon dag kommer vi att göra slut. Mest för att du vill. Vi är färdiga, egentligen betyder det ingenting. Bara 1,5 år.  18 månader av hela ens liv. Vad betyder det. Ingenting egentligen, inte ens en gymnasietid. Inte ens en jordenrunt-resa. Inte ens ett färdigskrivet bokmanus. Inte ens ett halvt världskrig. Man dör inte, för man är programmerad för att överleva. Som en överlevnads-robot. Man hittar någon annan, någon som kysser ens nacke ännu bättre och vill ses, vill resa, vill bo ihop, vill gifta, vill ha barn, vill ha ett liv med dig. Ja, sånt händer. Och då finns inte det där 1,5 året. En tid man minns som bra och trevlig men inget mer. ”Det gick fort” Vintrarna var hemskt kalla. Studenter. Olika våglängd. Man pratar nog inte ens med varandra efter ett tag, bara ett ”Hej, hur är läget?” Då och då på fest. Kallprat. För tillslut blir luften kall däremellan. Man glömmer bort mobilnumret, flyttar till olika städer. Livet flyter. Och man dör inte.

Man överlever.

Och man blir lycklig.