toujours

Mina steg är så lätta. Jag blir yr när jag kliver ur din säng, naken. Med väldigt lätta, nakna steg går jag över mattan till badrummet. Fast det är så tidigt är det redan ljust, ett dovt vitt ljus i hela rummet. Utanför tvekar våren. Jag orkar inte svära över att det aldrig blir varmt. Orkar inte tänka på körsbärsträden som aldrig börjar blomma. Skinnjackan värmer inte i kylan som möter mig när jag stiger ut ur din port. Men det rör mig inte.
Lätt sinne och lätta steg. Är det du? eller är det kanske den tvekande men ändå stundande våren?