En undran förundran
Jag undrar hur många cigaretter du röker ikväll. Innan jag somnar tänker jag på hur du kysser mig och då somnar jag aldrig.
Vi hånglar till en känd låt jag inte minns namnet på
Vi möts i kön till trädgården en lördag. Det är alldeles ljummen luft och jag och mina vänner dricker vitt vin ur en pet-flaska och skrattar högljutt. Kön sträcker sig ända från ingången till klubben upp mot eriksdalsbadet.
Nu har vi ju stått så länge, vi står kvar. Vi är ju snart framme.
Vi går till en liten brygga där båtarna ligger tätt intill. Gångvägen mot tanto är nästan tom nu förutom några vinglande människor påväg från trädgården. Du tar av min tröja bakom ett skjul och sätter dig på knä på marken och kysser min mage. Allt blod i min kropp rusar neråt och jag tänker att jag kommer sprängas.
Du ser så jävla busig ut. Du pratar som om du håller föredrag, som en pedagog, vad du än säger låter det pedagogiskt. Du kommer från spånga och kallar mig gäri. Det får mig att skratta.
Var är vi nu?
Jag tycker att det är för svårt, det går knappt att formulera faktiskt. Och minnen är förbannelser.
Men tid har hjälpt mig, precis som alla alltid sagt. Ingen nämnde tidsfördriv, det är fördrivet som hjälper och inte tiden i sig. Och jag har ett tidsfördriv att dö för.
På en soffa i Tegnérlunden
Jag tänker väl inte så mycket på det egentligen. Jag tänker nog mer på M i rummet bredvid och på hur han kanske sitter framför sin dator eller tar av sig sin skjorta för att snart gå och lägga sig.
Jag vet två saker
Gubben på baren vid Skanstull kommer fram till mig och säger att jag är vacker, jävligt vacker. När jag senare står ute och röker kommer han med ett förslag, som han uttrycker det. Han vill att jag ska knäppa upp en knapp till i min skjorta.
Jag svarar med att knäppa alla knappar upp till halsen och gå in.
Ett svartvitt foto för 13v sen
För 13 veckor sedan fyllde jag 22 och du var i London med din nya tjej.
Jag tror inte jag kan kalla henne ny längre.
Jag ser ett svartvitt foto av er på instagram.
Det är så konstigt för det ser precis ut som du, fastän du har en ny sjal.
Något inom mig krampar en kort stund, någonstans i mellangärdet trycker det till.
Sedan försvinner det.
Det är så konstigt för det ser precis ut som du, det är samma kinder samma lockar samma leende och det är samma mun som uttalade alla möjliga löften till mig.
Jag undrar vad du gör den 5 juli om du är vid bensinstationen om du tänker på din vän. Jag undrar om hon torkar dina tårar, om hon vet, jag undrar om ni tittar på madmen i sängen och äter chips och dip.
Jag undrar om du tycker att hon är magisk. Jag undrar om det bränner till när ni kysser varandra.
Jag undrar om du tar av hennes tröja till Jens Lekman.
Jag får plötsligt ledigt en förmiddag. Jag åker tunnelbana till slussen.
Götgatan vibrerar, det är löningshelg och jag undrar om någon av de ryggtavlor jag ser är din.
Jag lyssnar på Les Big Byrd och låtsas att jag är Scarlett Johansson i Lost in Translation.
Scenerna när hon strosar omkring ensam i Tokyo. Scenen då hon åker till Kyoto.
Jag letar efter dig i smyg. Jag går förbi Victoria biografen och tänker att du kanske sitter där och dricker kaffe med din tjej. Det duggregnar och jag vill ser er, jag vill se er hålla hand och äta take away på Nytorget.
Blicken söker efter din gröna parkas.
Jag har inte gått på Tjärhovsgatan på ett halvår. Jag hatar helt plötsligt Tjärhovsgatan och Östgötagatan och Åsögatan och Skånegatan och Katarinabangata. Jag längtar efter Andra lång och Linné och Kjellmans. Jag längtar efter staden där gatorna inte heter gator utan har namn. Kjellmans. Kjellmans kjellmans kjellmans
På kjellmans är du så långt långt bort att jag ibland tror att du bara var en dröm, en suck, ett myggbett.
Ibland tror jag att jag har hittat på allt.
Ibland tror jag att jag har hittat på allt.
Jag saknar idéer
På natten möts vi i köket. Jag dricker vatten snabbt och nervöst, du är egentligen klar men stannar kvar en stund. Fyller på glaset. Det är nästan mörkt ute, det blir aldrig helt mörkt i innerstan. Det blir aldrig helt mörkt i juni. Jag hittar en fotboll som jag sparkar lite på, jag ber dig lära mig. Jag vill kunna kicka den upp och ner på foten, du skrattar och säger "såhär?", samtidigt som du nonchalant skjuter iväg bollen in i sällskapsrummet intill.
Jag har inget att sysselsätta mig med och vågar fortfarande inte möta din blick. Du tittar på mina fladdrande byxor och säger att de är snygga. Frågor om de är nya. Jag svarar inte men tänker att det sa du sist du såg mig i dem också. Att du skulle ha glömt den kvällen gör nästan ont att tänka på, och jag tänker förtvivlat att jag minns alla plagg jag någonsin sett dig i. Första gången vi sågs och du hade långa rufsiga lockar i pannan och en stor stickad tröja i beige. Din vinterrock och dina svarta låga dr martens som jag snubblade över på ett dansgolv en helg i mars.
Jag svarar, "nej det är de inte, du har säkert sett dem förut."
Vi dricker upp och går.
Vi dricker upp och går.
läste det nånstans
Hypokondri är bara kanaliserad ångest.
