Hon är. Din
Hon är, allt som gör ont i mig. Tänk att en liten vanlig människa som faktiskt är snäll, fin och trevlig kan göra att jag ägnar en hel dag åt tårar. Jag ska försöka förklara hur det känns för dig, det känns som att jag ständigt har någon med gevär som följer mig vart jag än går, och när det passar denne så skjuter den. Tysta, tysta skott i min bröstkorg. Ingen ser och ingen hör, inte ens jag, jag blir förvånad varje gång och måste gny, eller skrika eller grimasera för hela min kropp svajar till och bryts för ett ögonblick. Tung är min gång, som i en dröm tar jag mig fram och håller i lektioner eller står i kassan eller träffar vänner eller äter. Det är svårt att svälja för jag mår så illa, jämt. Det finns en fråga i mig som jag skäms över, för den är nog inte helt sann, men jag frågar mig själv "varför hon? varför inte jag?". Någon gång tänker den halva människan jag blivit fråga dig. När inte så mycket står på spel, tänker den halva sorgliga och ensamma människan ge allt.
Min telefon vibrerar och jag vill inte läsa ett sms som innehåller "tack för ikväll det var jättetrevligt", igen. Jag spyr på det, jag spyr på artigheter och framförallt vill jag SPY på dig och allt som du gör med mig. Samtidigt finns det något annat i mig som vill ta tag i dig och lägga dig här i sängen och låta dig säga artigheter hela natten. Detta är lika starkt och ber mig tro på dina ord och ber mig ta din vänlighet, ta din vän. Din vänliga vänskap. Fördömda liv, fördömda dödsdömda vän och kärlek som aldrig slocknar i mig.
Jag ser er tillsammans, jag ser dig kyssa henne i nacken på morgonen, jag ser henne smeka dina axlar och gömma sitt ansikte i din hals. Åh pang och pang och pang, tusen skott rakt i bröstet, i hjärtat. Åh fan jag måste lägga mig ner, på min matta, i fosterställning. Tomma är lungorna på luft och jag tänker att jag dör hellre än känner såhär. Snälla, ta bort den här fruktansvärda betongklumpen från mitt hjärta! Jag kan inte andas längre men ändå så måste jag leva? Ändå så måste jag se? Och höra? Jag spyr på riktigt nu, det känns bra, som att bilderna av er kanske sköljs bort. Ut ur mig och ner i toaletten.
Kommentarer
Trackback
