En gammal vän
Det värsta var att se alla gå hem. Jag stannade, kunde för ögonblicket inte tänka mig något värre än att gå hem till mitt tysta rum. Jag föll över soffan när dörren stängts bakom dom. Tur att du satt där, tur att du kunde lyfta på mina ben och lägga dom i din famn. Vi sa ingenting. Jag tryckte mitt ansikte mot din mjuka hals och du la armarna om mig. Det gjorde mig lugn. Jag kände mig som ett barn, så skör. Så lätt att såra. Så obetydlig i de vuxnas värld.
Vad lustigt livet är. Nu tröstar du mig, du som en gång också varit en källa till min hjärtesorg. Det tänkte jag på och sen så tänkte jag på att jag ville kyssa dig. För när din blick vilar på mitt ansikte känns det ibland som att jag dras dit. Som att dina ögon säger till mig. Men vi la oss bara i din säng, ansikte mot ansikte, nära, så nära att jag kände luften från din utandning mot min mun. Jag hade haft tusen stormar i min kropp den kvällen, men när jag la mig bredvid dig försvann allt. Dina trygga armar och händer runt mig.
