toujours

Nyår. Jag går på det varje år, fixar och väljer kläder och hoppas och längtar och pirrar. Varje år vaknar jag också gråtandes på nyårsdagen. Det är något fel på mig, jag vet det, jag förstör allt för mig själv medvetet. Krossar det som är bra, mejar ner, tröttar ut, skiter i eller sårar de som bryr sig. Som en maskin gick jag fram genom min kompis festfixade vardagsrum igår. Glas efter glas med bubblig ljus dricka. Robotliknande rörelser. Uppklädda människor som ser på mig, medlidande? För att mitt hår var rufsigt? För att mina kinder var röda och ömma efter din skäggstubb? Det kändes bra att inte tänka, att vara full och hångla och ligga med någon som vet hur man gör. Det kändes bra att forsätta dricka sur bubblig dricka, glas efter glas, cigg efter cigg på balkongen.

Ändå vaknar jag dagen efter och önskar att det aldrig hänt. Önskar att gårdagen kunde glömmas, sprängas i små bitar, läggas i en låda och skicka ut på atlanten. Det finns ett självhat i mig, det är bottenlöst, en svart hål i mig som fylls och fylls och snart är det det enda som finns kvar. Vad gör jag, så eländig och dum. Förtjänar inte ett enda fint ord från någon, och ändå får jag det. Det finns inte mycket bra jag kan skriva, och de som läser detta får skylla sig själva, ni kan skratta åt eller äcklas över min självupptagenhet, den här bloggen är egentligen inte för allmänheten.

Inte ens i mitt rum nerbäddad i min egna säng får jag vara ifred.