Inget blir som man tänkt sig
Minns när du fortfarande bodde hemma. Uppe högst upp på backen med utsikt över hela staden. Vi stod i skolkorridoren en dag i början av gymnasiet, och helt plötsligt frågade du mig om jag ville följa med hem till dig på lunchrasten. Jag var tvungen att titta bakom mig, pratade du verkligen med mig? Ville DU att JAG skulle följa med? Hem?! Till dig?! Du som var så snygg, cool, rolig, högljudd och omtyckt, ville att jag skulle följa med?
Så då gjorde jag det. Jag blev nervös och på tunnelbanan tänkte jag hela tiden att jag måste vara rolig, måste säga något klipskt så att du inte ångrar dig. Det gick inte riktigt, och jag var rädd för att bli avslöjad, att du skulle förstå hur tråkig och nördig jag egentligen var.
Men du bara satt där och pratade på, om allt, som att det var det naturligaste i världen att jag skulle följa med. Dina blonda lockar glänste, eller kanske var det du, och jag ville så hemskt gärna få komma in där i glansen. In i värmen som du spred överallt och som gjorde dig så oemotståndligt charmig. Ingen stod emot dig, ditt skratt skulle fått vem som helst att le. Allt det där snurrade i mitt huvud hela tiden, under den där håltimman en alldeles vanlig höstdag 2008.
Och tänk, du ångrade dig aldrig.
