toujours

Nollar mitt konto sista veckan i januari. Pengar rinner som vatten mellan mina fingrar, hatar att tänka på dom. Är ju bara siffror på en skärm, svårt att förstå hur transaktionerna sker. P köper fonder och skickar länkar med artiklar för hur man investerar smart. De ska växa; "planen är att bli eko-oberoende". Jag gillar saker, fina, dyra grejer jag kan smeta över ansiktet. Men egentligen kommer allt inifrån, hjärnan, hjärtat. Vad minns vi sen, på dödsbädden, minns vi hur procenten steg på fonden i Sedana Medical?

Uppe i loftsängen ligger du. Mörkt i lilla rummet förutom ett doftljus. Vanlij blandas och lukten av sex. Det ilar av smärta längs vänstra sidan av bröstkorgen. Jag trampar runt på golvet nedanför. Är det såhär det känns innan man dör? Smutsiga underkläder på klinkers. 5 st påbörjade AXE i badrumsskåpet. Ser du mig där uppifrån?

16 dagar nykter. Det är så kort, men känns så långt. Jag dricker Brooklyn special effects på Häktet (den e alkfri). Mannen i baren är vacker, slät hy, pigga ögon, slank kropp. Jag tänker på P. Jag tänker på mannen. På Häktet finns Snygga Människor, man ska ragga här. Jag vill nog det, men nykterheten är så påtaglig, den gör mig för alert, för medveten om varje muskel. Och vill jag, egentligen?

Alkoholfri öl, gymmet kl 06, tennis, yoga, meditation. Det är kul att testa nya saker. Jag ska spela badminton med P, tänker på det medan de andra pratar om när de blev av med oskulden. Jag är sån dålig lyssnare. Vill bara delta i samtalet om det handlar om mig själv. Sveper ölen. Byter snus. Önskar att jag hade cigaretter. 

 

"Och när den vita månaden är över. Lämnar du mig då?" Vill jag skriva till P. Övertygad om att jag är hans tidfördriv. 

 

 

Julen var min favorit när jag var liten. Jag räknade dagarna, och dagen innan var längst men också roligast för då skulle vi julpynta. Har svaga minnen från huset i täby, då var jag bara 4 år, och min morbror Bengt var med och pyntade. Vi lyssnade på aboslute christmas, war is over, och hängde upp plastgirlanger och mjuka tavlor där det stod "god jul". 

I Mariefred var det en jul då nästan hela släkten var där. Vi måste ha varit minst 30 personer, Pappa gjorde en släktkarta så alla skulle se hur vi hörde ihop. Jag lekte med mina småkusiner, Felicia och Tim, och fick alla CD-skivor jag önskat mig (The Cardigans - Super Extra Gravity, Sufjan Stevens - Illinoise, Eels - Beautiful Freak,  Nada Surf - High/Low). På kvällen låg jag bara på sängen och lyssnade på hela Super Extra Gravity om och om igen. Låtsades att jag var Nina P. 

 

 

P tar sig direkt in i hjärtat. 

Han kommer hem till mig efter jobbet på sjukhemmet och somnar. Jag smyger ut och handlar och kommer hem och lagar lasagne till oss. Vi dricker aloholfri öl. Jag vill hela tiden kyssa honom. Han kysser väldigt snabbt, och sällan, han föredrar nog annan närhet. 

Jag blir varm i närheten av honom. Måste ta av mig koftan. Tänker på hur jag ser ut. Jag tror han märker, att jag tittar bort ofta. Rädslan att möta hans blick för länge, tänk om han inte tycker jag är fin nog?

 

Har svårt att veta vad jag gillar, vad som är mina dealbreakers. Jag har alltid sett kärleken som något som drabbar mig, kan man ha preferenser? Inga jag någonsin fallit för har varit de jag trott de skulle vara. Men killar jag träffar har alltid vetat vad de gillar, hur deras partner ska vara, se ut, bete sig. Jag har blivit så perplex när de frågat mig "vilka egenskaper är viktiga för dig" eller "vad behöver du i en relation". Blind av kärlek kan jag inte svara, jag vill bara ha den, objektet för den sinnessjuka känslan jag känner. Inga av mina relationer har hållit. Kanske är det en dålig ingångspunkt jag har. Hänsynslös i min kärlek och lojalitet till en annan, ofta på bekostnad av mig själv. Det är inte så modernt. 

Hej hallå. 

 

Snart går vi in i ett nytt decennium och jag tänkte att jag skulle skriva här igen. 

För att jag behöver det? För att jag tycker det är kul. 

 

Nutid.

Funderar mycket på min exitens och vad jag är bra för. Kanske är det självupptaget, för människan per se är väl inte särskilt bra? Men även om vi är det naturligt, kanske man kan bli bra. God. Göra nytta. SÅ tänker jag ofta när ångesten griper tag. 

 

Att bli kär.

Att vara kär har alltid gett mitt liv en mening, något att dränka ångesten i. Plöstligt drabbar det en, och en annan person kan vara centrum för mina tankar. Så skönt och plågsamt det är, att lägga allt mitt välmående på någon annan. 

 

December 2019 och jag träffar någon jag vill skriva om. Han går direkt in i mitt hjärta, ofiltrerad och ärlig tar han sig in där efter 10 minuter på Kohpanjang (hur stavas det? restaurangen på söder iaf). 

Jag håller kvar blicken när våra blickar möts för att jag riktigt ska kunna känna om det känns. Han frågar om mina tinderdejter, jag svarar ärligt och vårdslöst. För jag gick in i den här dejten alldeles totalt ovetandes om att han kanske skulle kunna få mig att känna något.  

Ofta vill jag mest att något ska hända, jag vill ruska om mitt liv, skapa kaos. 

 

___

På mitt jobbs julbord börjar jag prata med en känd svensk artist. Jag bjuder honom på hot shots och han vill bjuda mig på öl, men restaurangen stänger. Han går iväg men tar nitt nummer och håller min hand medan han ringer upp mig, så att jag verkligen ska lägga in hans nummer. Vi börjar skriva och jag får ett rus, han gillar mig, han vill ses, han vill veta vad jag gör. Han är lite äldre än jag och jag har alltid lyssnat på hans musik. Mina vänner säger att han är opålitlig. Raggig. Jag skriver i smyg, vi skickar låtar och det är kul. Jag skulle vilja att något hände, jag är lite full och skulle gärna ha kaos.

Dagen efter har jag en oerhörd ångest. 

Jag har ett nytt jobb nu. Jag trivs där och minns inte det gamla. Tänker inte på de festerna, de ansiktena, rösterna, skämten som var hela min tillvaro alldeles nyss. Så snabbt kan det gå att lämna något, och att bli lämnad. Om jag inte syns, om de på mitt gamla jobb inte ser mig och min fysiska kropp, då finns jag inte för dom. 

 

F ville inte vara min vän längre. När jag slutade kramade han mig och sa "Kompis vi ses ju snart". När jag var ledsen över att jag skulle lämna, sa han med trygg röst att det skulle bli bra, att vi säkert skulle ses mer nu. Nu när vi inte sågs på slentrian varje dag. 

Jag vet inte exakt varför han inte vill. Ibland på nätterna tänker jag att han bara inte gillar mig, alltså att han inte tycker om min personlighet. Den jag är. Det gör så ont att jag måste tända lampan. Får svindel. Hur kan jag tycka så mycket om honom? Trots att han inte vill vara med mig? Så loopas tankarna. Jag grät väldigt mycket först. Sedan blev jag arg, och tänkte, fan! Fan vilken jävla idiot som bara hållt mig på halster i månader istället för att säga som det är. Fan! Vilken jävla otacksam jävel som inte förstod att jag fixade jobbet till honom för att jag tycker så mycket om honom. Fan! Fan! Alla gånger jag försvarat hans tvivelaktiga beteende utan att han vetat om det. Fan, jag ville ringa och säga det, hur ledsen och ARG jag var. Men gjorde det inte. Grät. Vaknade på nätterna. Tog bort honom från instagram. En tyst, meningslös gest. Brydde han sig ens? Förmodligen inte. 

 

Vilken befirelse att kunna lämna någon så kallt. Som att en vänskap aldrig fanns. Tack o hej, vi ses säkert någonstans någon gång. 

 

L lämnar mig också. Jag vill så gärna vara med henne. Minns att jag blev helt förälskad första gången vi sågs. Ville hellre vara med henne än med M. Men L är ingen man har, man kan få låna hennes timmar, och sedan kan man ringa och smsa och föreslå grejer och har man tur ställer hon inte in. Så hör hon av sig när hon har tid, och man tur då kan man själv. Annars skriver man och bestämmer en ny tid men då kommer någon hon hellre vill träffa och så är man borta. 

 

Kanske är jag likadan. Kanske därför F lämnade mig. Jag älskar båda så. Saknar dom varje dag. Tänk att livet är så. Så många tankar till människor som inte vet, inte bryr sig, som aldrig tänker på en tillbaks. 

Jag tar bort insagram-appen i rädsla för att se dig och din nya tjej där, någonstans, bland alla filmer på festande människor. 

Går istället in via webbläsaren. Fulla människor knäppor upp skjortor, skriker, skrattar, går nära kameran. De beter sig som vilddjur, festivalens regler är anarki. Jag dricker kaffe i sängen på morgonen och ryser när en väns efterfest dyker upp på skärmen. Är jag också så enkel? Är jag alltid bara en fylla bort från att bete mig som en idiot?

 

Jag vill fly från dom, jag vill alienera mig från alla hipsters på festival, från de som kollar i kors och snubblar över stolar i deras jakt efter någon att hångla med på yaki da's dansgolv. Eller de som girigt dricker gratisdrinkarna på nöjesguidens dagsfest tills de sluddrande knappt kan ta sig därifrån. 

Men jag är dom, en del av varje persons pinsamma fylla.

Kan inte öppna några bildmappar av rädsla för att se ditt ansikte där. 

Det tar nämligen sönder mig. Tanken på de där ögonen som aldrig kommer att titta på mig sådär igen, leendet, munnen, som kanske kommer möta någon annans. 

Min mail innehåller skywalker

Jag kammar luggen åt sidan, knyter slips, tuperar hår.

Försöker till och med skära mig i armen med en nagelsax (till kent)

Fast jag vågar inte riktigt.

 

Snart är det 10 år sedan

Ett helt decenium och jag är plötsligt vuxen

 

Jag åker på charter med min kille

Betalar räkning, skaffar tandvårdsförsäkring och pratar flytt.

Ibland hör jag what clowns are we

eller a movie script ending

Men det är inte så mycket mer med det

 

Jag drömmer om dyra överkast

Vill plantera blommor och gå långpromenader

Ska sluta röka, snart.

 

Håller fortfarande på med oförståelse, vill säga att det är min specialite. 

Tänkte på alla jeansjackor

jeansjackor jeansjackor jeansjackor

Definierade vår stil, vår smak och vårt tycke.

Vi klär oss likadant men låstas inte om det

 

Allt som går att bli full på ska testas, sa du

Allt som går att bli hög på ska testas, sa du

Jag höll med

 

Förstår inte hur ledsen jag kunde bli, hur svårt det var, hur min smak blev din smak

blev vår smak.

Lätt att smälta samman,

svårarare att svetsa loss.

Och nog känner man när någon är på väg bort. Vi är med varandra dygnet runt, somnar ihopslingrade och svettiga. Rör om schampo i håret på varandra på morgonen och läser tidningen över axeln vid köksbordet.

Nog känns det, en morgon när du glömmer bort att pussa mig innan du stiger på tunnelbanan.

Eller när du glömt bort vår middag på fredagen och smsar full vid 19 förlåt.

Vi tittar på en lägenhet ihop, den är fin. Stort kök och gamla tapeter, vid gubbängen och du älskar ju söderort.

Plötsligt vill du inte, den ska stambytas någon gång snart. Eller om några år. Hursomhelst är det tillräckligt med argument för att du inte ska vilja flytta in där.

 

Jag låtsas inte om det. Rör mig som vanligt, pussar dig, säger det gör ingeting, det blir bra ändå. Vi tar middag någon annan dag, imorgon kanske?

Sådär håller vi på. Desto mer du glider iväg desto mer desperat och olycklig blir jag. Klängig, ensam, ledsen.

Jag läser en bok där det står om antagonistisk politik. Att alla inte kan komma överens i politik, att det finns fiender, att politik i slutändan är kamp.

Jag för argument för mig själv om att allt är bra. Samtidigt vet jag att det inte är bra, långt ifrån faktiskt.

Bara läkande händer över ryggen på kvällen

Allt jag trodde jag visste om sånt här suddas ut 

Plåstras om och lappas ihop

Jag faller väl hela tiden egentligen

Men det är skönt och kittlande 

Tryggt att möta marken 

Det finns ett skyddsnät för mig

Din hud är alldeles brännhet och när jag blundar känns det som att den smälter ihop med min. 

Dina andetag är tunga, snabba, högljudda om vartannat och jag vill höra ännu mer, höra dig ännu högre, tvinga din mun till mitt öra. 

Ibland känns det som att jag ska dö av åtrå till dig. Aldrig har jag varit med om att en kyss kan skapa sådant kaos, sådana stötar och sådan vansinning längtan. 

Plötsligt är det mars och nästan vår. Vi fryser i våra tunna jackor och luras av solskenet, vi låtsas, vi tar varje chans som ges. Det blir kvinnodag och jag går i tåg och skanderar så högt jag bara kan kampen fortsätter!

Snart har det gått 6 månader sedan jag träffade honom för första gången. Jag tänker på det när jag sitter i solen på Järntorget och röker, när jag diskar, duschar, när jag ska somna och när jag vaknar på morgonen. Den här årstiden är ölens årstid och egentligen vill jag bara dricka och dansa, men halsen och hälsan säger ifrån.

Sval, vill jag vara.

Ändå är jag tvungen att få ner det, få ner dig, i skrift. 

Ska jag gå till skolan nu? Jag behöver inga fler föreläsningar, inte nu, inte idag. Inte när du ligger under täcket brevid mig och andas tungt. Inte när jag vet att jag kan stanna här och låta dig långsamt ta av min tröja.

Jag förstår inte att människor får något gjort.

Det är obegripligt, sanslöst. Hur kan ni jobba? Plugga? Träna? Hur kan livet fortsätta som vanligt när det enda jag vill göra är att krypa in under hans skinn. Höra honom andas långsamt, sen snabbare, tungt och högt i mitt öra.

Sedan är jag såklart livrädd. Fullständigt förtvivlad och alldeles trasig och splittrad. Jag måste ha kontroll.
Blir aldrig för full, röker aldrig för många cigaretter, skulle aldrig tillåta ett alltför hårt fall.

Vet hur ont det gör, hur svårhanterligt och förjävligt det kan vara.

Som tonåring föll jag jämt. 

(Men när jag är där i sängen helt omsluten av lukter och hud då finns inte mycket kontroll då finns bara hårt hårt fall och kanske är det okej)