toujours

Hej hallå. 

 

Snart går vi in i ett nytt decennium och jag tänkte att jag skulle skriva här igen. 

För att jag behöver det? För att jag tycker det är kul. 

 

Nutid.

Funderar mycket på min exitens och vad jag är bra för. Kanske är det självupptaget, för människan per se är väl inte särskilt bra? Men även om vi är det naturligt, kanske man kan bli bra. God. Göra nytta. SÅ tänker jag ofta när ångesten griper tag. 

 

Att bli kär.

Att vara kär har alltid gett mitt liv en mening, något att dränka ångesten i. Plöstligt drabbar det en, och en annan person kan vara centrum för mina tankar. Så skönt och plågsamt det är, att lägga allt mitt välmående på någon annan. 

 

December 2019 och jag träffar någon jag vill skriva om. Han går direkt in i mitt hjärta, ofiltrerad och ärlig tar han sig in där efter 10 minuter på Kohpanjang (hur stavas det? restaurangen på söder iaf). 

Jag håller kvar blicken när våra blickar möts för att jag riktigt ska kunna känna om det känns. Han frågar om mina tinderdejter, jag svarar ärligt och vårdslöst. För jag gick in i den här dejten alldeles totalt ovetandes om att han kanske skulle kunna få mig att känna något.  

Ofta vill jag mest att något ska hända, jag vill ruska om mitt liv, skapa kaos. 

 

___

På mitt jobbs julbord börjar jag prata med en känd svensk artist. Jag bjuder honom på hot shots och han vill bjuda mig på öl, men restaurangen stänger. Han går iväg men tar nitt nummer och håller min hand medan han ringer upp mig, så att jag verkligen ska lägga in hans nummer. Vi börjar skriva och jag får ett rus, han gillar mig, han vill ses, han vill veta vad jag gör. Han är lite äldre än jag och jag har alltid lyssnat på hans musik. Mina vänner säger att han är opålitlig. Raggig. Jag skriver i smyg, vi skickar låtar och det är kul. Jag skulle vilja att något hände, jag är lite full och skulle gärna ha kaos.

Dagen efter har jag en oerhörd ångest.