toujours

Ska jag gå till skolan nu? Jag behöver inga fler föreläsningar, inte nu, inte idag. Inte när du ligger under täcket brevid mig och andas tungt. Inte när jag vet att jag kan stanna här och låta dig långsamt ta av min tröja.

Jag förstår inte att människor får något gjort.

Det är obegripligt, sanslöst. Hur kan ni jobba? Plugga? Träna? Hur kan livet fortsätta som vanligt när det enda jag vill göra är att krypa in under hans skinn. Höra honom andas långsamt, sen snabbare, tungt och högt i mitt öra.

Sedan är jag såklart livrädd. Fullständigt förtvivlad och alldeles trasig och splittrad. Jag måste ha kontroll.
Blir aldrig för full, röker aldrig för många cigaretter, skulle aldrig tillåta ett alltför hårt fall.

Vet hur ont det gör, hur svårhanterligt och förjävligt det kan vara.

Som tonåring föll jag jämt. 

(Men när jag är där i sängen helt omsluten av lukter och hud då finns inte mycket kontroll då finns bara hårt hårt fall och kanske är det okej)