toujours

Jag tänker på hur A alltid sa att han tyckte om det, regnet. Hur han gömde sig för solen på somrarna. Han låg i rummet i huset på Gotland med gardinerna nerdragna, ända fram till eftermiddagen. Själv begav jag mig ut på cykel i det platta landskapet, febrilt trampande i motvind. De vita kyrkorna, fåren, ängarna. Jag tänker ibland att det var där vårt förhållande tog slut, hur det sakta sipprade ut i sanden, på Tofta strand. I någon av bunkrarna där vi gömde oss för vinden.

Göteborg är den gråaste platsen i världen och Gotland den blåaste. Mina minnen därifrån är blå himmel och blått hav, hur de smälter samman i horisonten.