toujours

En trött Stockholmskväll i december får jag två sms. Jag befinner mig bakfull på en av de sunkigare barerna på söder. Mitt hjärta är tyngre än västerbron och det hjälper inte med öl eller cigratter för att få det att lätta. Men han hjälper, när hans sms kommer ser jag hans tillrättalagda lockar framför mig och hör hans höga skratt. Jag vet hur han ser ut när han sitter med telefonen, ansiktet nära skärmen och lite öppen mun. Nersjunken i en soffa eller fåtölj någonstans på östermalm.

Sorlet stiger inne på baren och någon skriker av skratt. En kvartersalkis mumlar i skägget i baren och jag, eller, mitt hjärta som var så tungt har åkt upp i taket. Ingen ser, men allt som kan kännas i kroppen känns och dunkar och jag snurrar. Hans invit, i text, i blått och vitt sken, det är omöjligt och ologiskt och jag tänker att han kanske skickat fel?
Men mitt namn står tydligt där.
”Agnes!”