Jag önskar att någon skulle plocka upp mig och ta mig.
Asfalten var torr och gatan tom när han kysste mig utanför porten. En måndagsmorgon i februari som verkade lova vår, hans kyss lovade något annat, i alla fall ville jag tro att den var ett löfte.
I flera månader har jag sett små svarta prickar glida förbi i mitt synfält. Jag berättar det för honom och han säger något jag tror är typiskt norrländskt, he är ingen fara, typ.
Hans hår är rätt fult och långt och lägger sig som i stripor längs kinderna och hårfästet är högt. Jag rör runt runt i det håret utan att riktig förstå vem det är jag tar i, vem säng är det jag ligger på? Vems höga hårfäste är det här? Jag ser alla detaljer men inte någon helhet och det pirrar inte i magen, tror jag i alla fall. Jag känner inte efter, jag känner hans lena rygg och glömmer bort vad det var jag tänkte.
Morgonen, så ljus i hans rum som saknar persienner. Jag försöker ta mig upp försiktigt, långsamt, tyst.
En hand rycker tag i min arm och drar mig inåt neråt tillbaka. Det finns inget motstånd i mig, handen behöver knappt dra. Jag faller bakåt tar tag i det förvånansvärt vackra ansiktet och kysser det överallt. Mjuka mjuka kyssar och inga tankar tänks! Ingen annan plats inget annat ansikte.
Kommentarer
Trackback
