måste jag vara så jävla rädd
Första kvällen på veckor somnar jag snabbt och sover hela natten tungt och bekymmerslöst. En natt utan drömmar eller panikattacker, åh vad jag mår bra när jag vaknar. Utvilad. Jag minns knappt hur det känns att vakna, helt giftfri och helt pigg. Den senaste månaden har jag plågats av ångest, en molande sådan som sätter sig över bröst och hjärta och gör det svårt att andas. När som helst slår den till och gör mig yr och långsam. Ledsen. Orolig. På kvällarna är det värst och jag kan inte andas, eller jag andas men det är så fruktansvärt tungt. Svårt. Nästan som jag glömt hur man gör. Sedan tror jag att jag kommer dö och får panik, sängen eller golvet försvinner under mig och rummet krymper. Jag försöker andas och andas men det går inte.
Intalar själv att det är inbillning. När det inte går söker jag mig till mammas säng och faller ner bredvid och andas så tungt och snabbt att hon förstår. Hur kan hon vara så lugn, tänker jag. Jag kommer ju dö nu. Hennes långsamma andning hjälper. Hon får min kropp att sluta skaka och när det är över rinner stora tysta tårar över mina kinder. Som en flod över hennes täcke.
Nästa morgon är allt som vanligt, jag dog aldrig.
Kommentarer
Trackback
