När det passar
Och ikväll "hoppar" du mig. Jag är bara en central lägenhet med folk du känner lite halvt, en lägenhet som du "hoppar". Det sticker i mig när jag läser det. I den lilla meningen du skickar finns inget underliggande, det vet jag, men ändå känns det. Åh vad du gör ont. Sticket liksom gräver sig djupare och in i något som jag lämnat men som så lätt kommer upp, kommer fram. En gång i tiden var du mitt allt och nu hoppar du mig. Hela tiden. Jämt. Jag är så lätt att hoppa! För dig är vi inget som finns, det finns inget vi. För mig däremot, alltså jag, jag talar jämt om oss. Du lever i mig och det kan gå dagar veckor utan att jag minns men sedan kommer ett sjok av det som var oss. Som fortfarande är vi. Jag skulle aldrig kunna hoppa. Dig går inte att hoppa över eller under, du är alltid precis rakt framför. En mur i mig, framför mig. Min kärlek för dig är innerlig och evig. Villkorslös och fruktansvärd. En mur större än jorden. Det finns stunder jag vill hoppa, men det är omöjligt. Så stor är den så stark är den så löjlig är den. Så mycket älskar jag dig.
