toujours

Idag klockan 12 fick jag sms från Thea på kid att det var en casting kl 4 på berns. Nice tänkte jag, slipper sista timmen i jouren och får hänga lite på berns! Sagt och gjort, smet lite tidigare från gympan och hamnade på halv 3 tåget. Dresscoden var tighta kläder + höga klackar(jag måste verkligen investera i ett par högklackade skor! tror dock att jag bara kommer använda dom på castings..) och uppsatt hår, så jag var ju tvungen att hinna hem en stund innan jag pallrade mig iväg till berns.
I alla fall så räknade jag ut att jag skulle vara hemma på götgatan vid 20 över tre (om allt gick som planerat) och alltså ha ca 30 minuter på att byta om och ta bort sminket. Ett tight schema, men det var de enda jag hade så what the hell.
MEN sedan när tåget susar förbi tanto på väg in i Södra Station (ni vet när de precis har ropat ut i högtalarna "centralen nästa" typ) hör jag en duns brevid mig, och ljudet av metall mot något hårt. Första tänker jag att det nog bara var en femtioöring som trillade ur fickan, men inte. Panikslagen börjar jag rota igenom fickorna efter mobilen, samtidigt som jag intalar mig själv att självklart har du inte tappat den Agnes..
Nej, den är borta inser jag då till min stora förfäran. Stressen och paniken tar över, jag vänder upp och ner på min väska och letar frenetiskt runt bland alla saker. Nehepp, inte där heller. Börjar med ännu mera fart slita upp sakerna i min gympapåse. Inte där heller. Då förstår jag, den har glidit ur fickan.
Mobilen har hamnat mellan tågsätet och fönstret. Eller rättare sagt, FASTNAT UNDER armstödet vid fönstret. Ljudet av metall var alltså min mobil, som jag hade fruktat.
Paniken bryter ut inom mig och jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Mobilen är ju sprillans ny och pappa har kört en lång monolog med "om du tappar bort den är den borta" och "går den sönder så är den sönder". Så allt jag kunde höra var pappas röst i skallen, samtidigt som jag kröp på alla fyra, ålade mig under stolarna och skakade på armstödet. När tåget stannade på centralen kunde jag också se castingen försvinna framför ögonen. Jag var ju fast där, på det där jävla tåget med dom där jävla stolarna! Och mobilen? Tja. Den var Omöjlig Att Nå. Utom räckhåll. Fast. Borta. Det spelade ingen roll hur mycket jag kröp eller skakade, den låg där och skrattade åt mig.
Jävla plattmobiler. Såklart måste jag ha den plattaste av de platta. En Nokia 3310 hade aldrig fastnat, eller en såndär stor ericsson klump.

Tillslut gav jag upp. Men då, lyckligtvis kom tågföraren till min räddning. Jag snyftade fram att mobil var fast och han lungnade mig. Även han misslyckades med att få fram den, och jag började tänka tanken på att jag kanske måste lämna den där. Då hämtade min hjälte en lång pinne i, tågets motsvarighet till cockpit, och lyckades på något sätt putta fram den så att jag kunde ta den. Lättad stressade jag därifrån, jag lyckades i alla fall hålla tillbaka min impuls att kyssa tågförarens fötter.

15.30 kom jag hem, möts av ett brev från stockholmsgruppen som säger att jag inte är vad de söker. Nåja, jag har insett att jag aldrig kommer att se ut som en anorektisk 13-åring igen.
Efter en halvtimmes stressande springer jag in på slussens t-banestation. Ser att ett tåg mot mörby centrum går om 2 min, vilken tur jag har.
Kommer ner till tågen mot t-centralen och ser att det redan står inne! Ja! Perfekt tänker jag och kutar in.
Någon däruppe ville tydligen inte att jag skulle komma till berns, eftersom att när tåget har passerat centralen ropar inte rösten "östermalmstorg" utan, jo, hötorget. Jag svär högt när tåget stannar vid hötorget. Jag lyckades att åka den gröna linjen istället för röda, varför tänker jag aldrig? Illa till mods smsar jag Johan och frågar om det är någon idé att jag kommer nu när jag typ är 15 min försenad. (Han svarar "Ja, kom!")
Alltså får jag åka tillbaka till t-centralen och byta till röd linje.

Kommer slutligen till berns på lagom bra humör, men möts i alla fall av en Johan med ett leende på läpparna.

Nej nu ska jag lungna ner mig lite och läsa en bra bok. Dumma stress, gör mig helt virrig.