toujours

Stockholm igen. Lukten är annorlunda här, fränare och mer förorendad. Inte lika mycket havsdoft.

På perrongen där jag väntar på pendeln smyger sig ångesten på, världen gungar och det sticker i vänsterarmen. Jag tar djupa andetag och tänker att det är okej, att jag kan hantera det nu. T-centralen är den värsta platsen på jorden och jag får alltid ångest här, borde vara van.

Jag har börjat sakna H igen. Hon är Stockholm för mig. Hon visade mig Östermalm och Vasastan och jag drömmer fortfarande om den dagen hon bjöd med mig hem till sig på lunch. Hur hon skjutsade mig nerför backen till tunnelbanan på hennes cykel. Lunchen vi åt, hennes precision när hon skar tomaterna, snabba vana rörelser med kniven och tomatskivorna som hamnade på hög.

Jag var 16 år och helt tagen av henne. Jag vill vara henne. Hon var en sådan person som kommer in i ett rum och fullkomligt stjäl all luft och allas ögon. Hon var förtrollande vacker, öm, snäll, högljudd, rolig, givmild, ödmjuk och omhändertagande. Hennes sätt med killar, hennes sätt med vuxna, hennes sätt  med lärare. Jag observerade hennes rörelser, hur hon la sig på sängen med en kopp té, hur hon virade sina ben runt mina när vi sov ihop, hur henne mun krökte sig när hon åt yoghurt på morgonen. Hon var en sådan som alla blev kära i.