toujours

A kommer till Göteborg för att jobba. Det är så skönt med miljöombyte.
När vi ses gör han till rösten, den rösten han använder när han pratar med mina föräldrar eller med nya bekanta.

Kanske gör jag också till min röst, men vi båda låstas som ingenting. Hans ögon möter knappt mina, han ser ner i ölen, ut på gatan utanför, på väggen bakom mig. Om våra ögon mot förmodan möts bryter vi det snabbt.

Jag är så himla rädd för att han ska kännas, att det ska finnas något i mig som väcks till liv när vi träffas.

Jag försöker förstå vem han är nu, försöker placera honom i mitt minne som en ny person. För det är han, en alldeles sprillans ny person med nytt jobb nya vänner och ny frisyr. Det är svårt, för ansiktet och ögonen och munnen är precis samma. Händerna han för upp mot munnen när han skrattar, samma. Samma jäkla skor.

Men inget väcks, inga ras inga fjärilar inga stormar. Han sitter där och pratar, om sitt nya liv, och jag lyssnar. Ibland glider tankarna iväg, ibland skrattar jag eller nickar instämmande. Ska vi kanske börja röra på oss?
Jag bjuder på en cigarett.